Thomas Thomasson

Paikallishistoriawikistä
Siirry navigaatioon Siirry hakuun

Thomas Thomasson var en torpare i Pigby, Sibbo under 1700-talet. Han är känd som ena parten i det äldsta bevarande skriftliga torparkontraktet i Östnyland (1739) och för att under 1740-talet ha figurerat som anklagare såväl som anklagad ett flertal gånger vid tinget.

Torparnas situation under 1700-talet[muokkaa | muokkaa wikitekstiä]

Torparna utgjorde en av de lägsta samhällsklasserna i det tidigmoderna samhället. De var obesuttna, d.v.s. de varken ägde jord eller brukade ett hemman. Att inhysa torpare var ofta fördelaktigare för markägarna än att anställa drängar. Torparna bodde på området och betalade arrende i dagsverken till markägaren. Han erhöll även tillräckligt med åker, ängar eller fiskevatten för att kunna försörja sig själv. Antalet dagsverken per vecka varierade, om torpet var nytt och torparen själv var tvungen att röja åker och ängsmark var dagsverken få, 1-2 dagar per vecka.[1]

Under 1600-talet hade endast säterierna rätt att anlägga torp på deras mark och inhysa torpare. 1697 fick även rusthållen göra detta, och 1743 var det skattehemmanens tur och 1757 fick kronohemmanen denna rätt.[2] De flesta torpen i Sibbo fanns på herrgårdarna.[3] Under 1700-talet var torparens ställning relativt tryggad, men om han hade meningsskiljaktigheter med markägaren kunde han bli uppsagt och därmed även vräkt.[4]

Thomasson och Matsson[muokkaa | muokkaa wikitekstiä]

Torparnas arrendekontrakt gjordes under första halvan av 1700-talet oftast upp muntligt och gällde på obestämd tid. Det äldsta bevarande skriftliga torparkontraktet i Östnyland skrevs 1739 mellan Thomasson och rusthållaren Klas Matsson på Petas gård i Pigby. Thomasson skulle årligen uppta åtminstone två kappland åker till odling och röja ny ängsmark. Tills han röjt tillräckligt skulle han få en tunna råg om året av Matsson. Han förväntades göra ett dagsverke i veckan under perioden 1.5-29.9, och under vintern hjälpa till i rusthållet mot extra ersättning. Orsaken till den ringa mängden dagsverken var att torpet var nytt och Thomasson därför måste röja sin egen odlingsmark.[5]

På vintertinget 1744 anklagade Thomasson Matsson för att åren 1741-43 inte ha gett den tunna råg till sin torpare som han lovat. Dessutom ska Matsson ha tagit ett av Thomassons får och slaktat det. Häradsrätten ansåg att Matsson brutit kontraktet och han dömdes till att erlägga tre tunnor råg till Thomasson, samt betala honom tre daler kopparmynt för fåret. Som ett resultat av denna tvist vräkte Matsson honom våren 1744. Strax efter detta anklagade också Matsson Thomasson för att olovligt behållit en häst som han endast haft till låns. Thomasson dömdes på vintertinget 1746 att betala 15 daler kopparmynt åt Matsson.[6]

Thomasson var inkallad till tinget flera gånger under 1740-talet efter meningsskiljaktigheter med flera olika människor. Han hade 1744 flyttat till Mortorpet i Broböle, en kilometer från Pigby. Vid vintertinget 1746 anklagade flera pigbybor honom för att göra intrång på deras marker. Denna gång dömdes han dock inte och fick fortsätta bo i Broböle.[6]

På vintertinget 1747 mötte Thomasson åter sin gamla husbonde Matsson. Thomasson, Matsson samt den sistnämndes son Anders Klasson hade sommaren innan börjat gräla om vem som hade rätt till säden från ett svedjeland. Ett slagsmål bröt ut, Thomasson slog Matsson på armen med en yxhammare, varpå Klasson drog Thomasson i håret och bet honom. Thomassons fru, vars namn källorna inte förtäljer, gick imellan för att få männen att sluta slåss, men det ledde bara till att Klasson även bet henne. Samtliga inblandade dömdes till böter.[6]

Källor[muokkaa | muokkaa wikitekstiä]

  • Backman, Sigbritt, "Torpväsen", Uppslagsverket Finland (webbupplaga), 2012. Hämtad 08.10.2021.
  • Kujava, Christer & Rantanen, Arja, Sibbo sockens historia fram till år 1868, band 1, Åbo 1994.

Referenser[muokkaa | muokkaa wikitekstiä]

  1. Kujava, Christer & Rantanen, Arja 1994, s. 251, 257.
  2. Backman, Sigbritt. "Torpväsen". Uppslagsverket Finland.
  3. Kujava, Christer & Rantanen, Arja 1994, s. 251.
  4. Kujava, Christer & Rantanen, Arja 1994, s. 260-261.
  5. Kujava, Christer & Rantanen, Arja 1994, s. 257.
  6. 6,0 6,1 6,2 Kujava, Christer & Rantanen, Arja 1994, s. 261.