Sjundeå

Paikallishistoriawikistä
Siirry navigaatioon Siirry hakuun
Sjundeå (på finska Siuntio) är en kommun, före detta socken, i västra Nyland som gränsar till Kyrkslätt, Ingå, Lojo och Vichtis. Namnet Sjundeås ursprung är omtvistat, men en av teorierna är att det kan härledas från det gamla svenska mansnamnet Sjunde.[1]
Siundeås läge på kartan.

Förhistoria[muokkaa | muokkaa wikitekstiä]

När inlandsisen i södra Finland smalt kring 9 000 f.Kr. hamnade Sjundeå under vatten. Genom en långsam landhöjning började landmassor småningom bildas och de äldsta arkeologiska föremålen som hittats i Sjundeå härstammar från Suomusjärvikulturen som rådde ca 6500-4000 f.Kr.[2] De första människorna som rörde sig i Sjundeå trakter härstammade troligen från nordvästra Europa och livnärde sig på jakt och fiske.[3]

Från den kamkeramiska tidsperioden (ca 4000-2000 f.Kr) har man hittat bosättningar kring Björnträsket samt Sjundeå å,[3] och bosättningar från den snörkeramiska kulturen (ca 2950-2900 f.Kr.) har upptäckts vid Svartbäck och Prästängen.[4]

Under bronsåldern (1500 f.Kr. – 500 f.Kr.) anlände invandrare från Sverige till Finland och förde med sig traditionen att begrava sina döda i gravkummel.[5]

Under järnåldern (500 f.Kr. – 1150 e.Kr) minskade befolkningen i Sjundeå, och eventuellt försvann den helt mot slutet av tidsåldern. Detta berodde antagligen på att det inte var säkert att bo vid den nyländska kusten under sen järnålder eftersom vikingar, vars handelsled till Novgorod gick över Finska viken, med jämna mellanrum plundrade orter vid kusten. Från 800-talet till 1100-talet kan Sjundeå eventuellt ha varit helt obebott och området endast använts som jakt- och fiskemarker.[5]

Medeltiden[muokkaa | muokkaa wikitekstiä]

Sjundeå kyrka
På 1200-talet anlände svenska och danska nybyggare till Sjundeå. Danskarna kom dock snart att retirera efter att Sverige under kung Birger Jarl visat intresse för och knutit sydvästra Finland till sig. Skandinavernas första bosättningar låg kring Tjusterby, och på 1300-talet hade de brett ut sig till Lempans i väst och Övitsby i norr. Arkeologiska fynd indikerar att de åkt över Finska viken för att handla i Reval (Tallinn).[6]

Finskspråkiga tavaster som sysslade med jordbruk hade spridit sig söderut under 1200-talet och nådde de norra delarna av Sibbo kring sekelskiftet 12-1300.[7] Språkgränsen mellan de svenska och de finska områdena i Nyland kom med andra ord att gå rakt igenom norra Sjundeå.[8] Under 1500-talet gick linjen ungefär vid Lempans, Störstby, Kurkis, Kvarnby och Annila.[9]

Första gången en by eller ett hemman i Sjundeå nämns i skattelängderna är 1382, då Söderbirke (idag Grisars och Nackböle) nedtecknats. Övriga byar och hemman i Sjundeå nämns första gången under 1400- eller 1500-talen.[8] 1451 fanns det 8,5 bol (byar som tillsammans utgjorde en skatteenhet) i Sjundeå: Bollstad, Björnträsk (halva) Bäcks, Böle, Hummelkila, Sjundby, Svidja, Söderbirke och Vik. Under det följande århundradet tillkom bolen Tjusterby, Norrbirke och Gårdskulla.[10] Av Sjundeås hemman under 1300-1500-talen var ett tiotal frälsehemman, d.v.s. befriade från skatt i utbyte att de sände en soldat och häst till kronan för krigstjänst.[11]

Sjundeå socken uppkom antagligen kring sekelskiftet 13-1400. Norra delarna av Sjundeå hörde åtminstone fram till 1380-talet Lojo församlingssocken. När Sjundeå väl blev en egen socken kom såväl svenska som finska byar att utgöra socknen, även om de svenska var i klar majoritet.[12]

Sjundeå medeltida gråstenkyrka, kallad S:t Petri efter lärjungen Petrus, byggdes mot slutet av medeltiden, kring år 1480.[13]

Tidigmodern tid[muokkaa | muokkaa wikitekstiä]

Under 1560-talet restes en av Sjundeås mest kända byggnader, Sjundby gårds gråstensslott, som var det största boningshuset i Finland under 1500-talet. Sjundby gård nämns för första gången i ett dokument 1417, och var redan då ett frälsehemman.[14] Likt de flesta andra herrgårdarna i socknen försörjde sig Sjundby gård på djurhushållning. Sjundeå kom att ha fler frälsehemman i proportion till befolkningen än många andra delar av Finland, och under den stora reduktionen på slutet av 1600-talet drogs mer än 60 stycken frälsehemman in till kronan.[15]
Sjundby slott
Under stora ofreden ockuperade Ryssland Finland 1713-21 och de Sjundeåbor som hade möjlighet flydde till Sverige. Många av de kvinnor som inte hade möjlighet att fly från trakten våldtogs av de ryska trupperna.[16]

Befolkningen i Sjundeå uppgick mot slutet av 1700-talet till ca 3000 personer.[17] Andelen finskspråkiga började småningom minska, delvis på grund av att socknens präster uppmanade finsktalande att tala svenska med sina barn. Ännu i början av 1800-talet utgjorde finskspråkiga 1/3 av befolkningen, men vid 1800-talets mitt utgjorde de endast 15%.[18]

1903 kom järnvägen till Sjundeå, då banan Helsingfors-Karis drogs förbi socknen. Kring Sjundeå station växte ett litet stationssamhälle fram. På 1930-talet bodde kring 200 människor, eller 5% av Sjundeås befolkning, nära stationen. Stationssamhället övertog också kyrkbyns plats som socknens handelscentrum.[19]

Inbördeskriget[muokkaa | muokkaa wikitekstiä]

Klasskillnaderna i Sjundeå var stora, och innan inbördeskriget försökte många godsägare hindra sina arbetare från att organisera sig politiskt eller grunda arbetarföreningar.[20] Strax efter sekelskiftet 18-1900 förkortades Sjundeå torpares arbetsdagar till "endast" 12 timmar, vilket var en kort arbetsdag för denna samhällsgrupp under sekelskiftet.[21]

Efter att allmän rösträtt införts i Finland 1906 röstade medel- och överklassen i Sjundeå i regel på SFP och de obesuttna på SDP. I lantdagsvalet 1916 fick SDP 45% av rösterna i Sjundeå.[22] Efter februarirevolutionen i Ryssland 1917 grundades tre svenskspråkiga arbetarföreningar i Sjundeå och under sommaren 1917 började torpare och daglönare kräva bättre arbetsvillkor.[23]

Spänningarna mellan samhällsklasserna stegrades under hösten 1917 då hungersnöd och massarbetslöshet rådde som en följd av första världskriget. En skyddskår för borgerligt sinnade män grundades i september och ett rött garde för arbetarmän i Lieviö i november. Efter att SDP backat i riksdagsvalet i oktober 1917 och bolsjevikerna tagit makten genom en revolution i Ryssland i november blev tanken på väpnat uppror mer attraktivt för vissa av socknens arbetare.[24]

Efter att de röda tagit makten i Helsingfors i slutet av januari 1918 och senaten flytt till Vasa inleddes strider mellan vita (borgerliga) och röda (arbetare) över hela landet. Sjundeå kom under början av kriget att befinna sig inom de rödas område, och kring 200 vita män sökte sig till Svidja gård som blev ett lokalt högkvarter för de vita.[25] 10 februari anföll röda trupper gården, och efter en häftig strid vann de vita. Tio dagar senare hade de röda fått förstärkning och anföll på nytt, men vid det här laget hade samtliga vita soldater flytt gården i skydd av mörkret. Det tomma Svidja ockuperades och plundrades av de röda.[26]

I april 1918 landsteg tyska trupper i Hangö för att undsätta de vita, och satte Nyland under sig. Efter vitas seger i maj placerades närmare 80 000 röda i fångläger.[27] 200 röda från Sjundeå mötte detta öde, och 45 av dem dog i lägren.[28]

1940-talet till idag[muokkaa | muokkaa wikitekstiä]

Sjundeå kommunvapen
Under vinter- och fortsättningskrigen bombades Sjundeå flera gånger, men som ett under klarade sig bygden utan personskador. Under mellankrigstiden tog socknen emot flyktingar från östra Finland.[29]

Efter fortsättningskriget intog Sovjetunionen Porkkala utanför Kyrkslätt, och 1/4 av Sjundeå tvingades evakueras. 20-28 september 1944 tömdes de södra delarna av socknen på människor, djur och värdesaker.[30] Befolkningen i Sjundeå koncentrerades nu till ett mindre område och kommensen flyttades åter till kyrkbyn eftersom tågstationen befann sig på det ockuperade området.[31] 1956 fick Finland Porkkala med omgivning tillbaka, men få av de evakuerade sjundeåborna flyttade tillbaka. Många av husen hade förstörts eller rivits ner av ryssarna, och delar av skogen var uppbrunnen.[32]

1953 hade Sjundeå förlorat 15% av sin befolkning då de norra byarna Lieviö och Nummenkylä anslöt sig till Lojo.[33] Denna befolkningsminskning kom dock Sjundeå att snart ta igen. Befolkningen ökade från kring 3000 invånare under åren 1955-1970 till närmare 6000 år 2008. De finsktalande blev också allt fler. På 1920-talet hade de endast utgjort 15%, fyrtio år senare 35%, och 2007 utgjorde de hela 65% av befolkningen.[34]

Källor[muokkaa | muokkaa wikitekstiä]

  • Favorin, Martti, Siuntion historia, Siuntio 1986.
  • Koskivirta, Anu, Siuntio - avainkunta kautta aikojen, Siuntio 2010.
  • Sjundeå svenska församling, "Välkommen till Sjundeå S:t Petri kyrka!", hämtad 03.11.2021.[1]
  • Stenquist, Bjarne, "De vita tog svart hämnd på de röda", Svenska Dagbladet, 26.01.2008, hämtad 03.11.2021.[2]

Referenser[muokkaa | muokkaa wikitekstiä]

  1. Favorin 1986, s. 35.
  2. Favorin 1986, s. 14.
  3. 3,0 3,1 Koskivirta 2010, s. 8.
  4. Favorin 1986, s. 15.
  5. 5,0 5,1 Koskivirta 2010, s. 13.
  6. Koskivirta 2010, s. 14-15.
  7. Koskivirta 2010, s. 16.
  8. 8,0 8,1 Favorin 1986, s. 29.
  9. Koskivirta 2010, s. 9.
  10. Koskivirta 2010, s. 15.
  11. Koskivirta 2010, s. 23-24.
  12. Koskivirta 2010, s. 17-18.
  13. Sjundeå svenska församling.
  14. Koskivirta 2010, s. 31.
  15. Koskivirta 2010, s. 40-42.
  16. Koskivirta 2010, s. 45.
  17. Koskivirta 2010, s. 51.
  18. Koskivirta 2010, s. 77.
  19. Koskivirta 2010, s. 111-112.
  20. Koskivirta 2010, s. 92-93.
  21. Koskivirta 2010, s. 90.
  22. Koskivirta 2010, s. 92, 94.
  23. Koskivirta 2010, s. 95.
  24. Koskivirta 2010, s. 95-96.
  25. Koskivirta 2010, s. 99.
  26. Koskivirta 2010, s. 100.
  27. Stenquist 2008.
  28. Koskivirta 2010, s. 104.
  29. Koskivirta 2010, s. 121.
  30. Koskivirta 2010, s. 122.
  31. Koskivirta 2010, s. 128.
  32. Koskivirta 2010, s. 140-141.
  33. Koskivirta 2010, s. 147.
  34. Koskivirta 2010, s. 18-149.