Prostitution i sekelskiftets Helsingfors

Paikallishistoriawikistä
Siirry navigaatioon Siirry hakuun

Under slutet av 1800-hundratalet och början av 1900-talet var sexhandeln livlig i Helsingfors och debatten kring prostitution gick särskilt på 1880-talet hög. 1875-1908 var alla som sålde eller misstänktes sälja sex skyldiga att befinna sig på myndigheternas besiktningsbyrå, där de granskades för könssjukdomar. Nästan alla prostituerade i sekelskiftets Helsingfors var flickor eller kvinnor och kunderna var män.[1]

Bakgrund[muokkaa | muokkaa wikitekstiä]

Helsingfors började växa under mitten av 1800-talet och blev en industristad. Hittills hade staden varit mansdominerad eftersom många soldater var stationerade där och eftersom landets enda universitet fanns i Helsingfors. Men från och med 1800-talets mitt flyttade många kvinnor till staden i jakt efter arbete inom industrierna eller servicesektorn, och Helsingfors fick på några decennier fler kvinnliga än manliga invånare. Ett antal av dessa kvinnor kom att hamna i sexhandeln.[1] Det var inte bara från resten av Finland kvinnorna kom, utan även från Sverige. Under 1860-80-talen var de flesta kvinnor som jobbade på bordellerna i Helsingfors rikssvenska. Sexköparna uppskattade deras svenskkunskaper och bildningsnivå.[2]

Enligt lagen var all sorts sexuellt umgänge utanför äktenskapet olagligt vid sekelskiftet. Kyrkans lära om att sex skulle hänga ihop med reproduktion och endast utövas mellan en gift man och kvinna i syfte att avla barn låg som grund för denna lagstiftning. Man var dock villig att se genom fingrarna med männens idkande av utomäktenskapliga affärer, medan kvinnorna dömdes hårt av omvärlden för samma sak.[1] Otukt utan ersättning gjorde dock en inte till prostituerad, och de kvinnor som levde hemma hos en förmögen man och hade sex mot betalning med honom, vilket också var vanligt, räknades inte heller som sexsäljare.[3]

På gatan och i salongerna[muokkaa | muokkaa wikitekstiä]

Kvinnor som sålde sex på bordeller eller på gatan räknades som prostituerade och behandlades ofta vid sekelskiftet som samhällets bottenskrap, syndiga förförerskor som var bortom all räddning. Dessutom var det kriminellt att sälja sex och lösdrivarförordningen från 1883, där kringströvande arbetsföra personer blev satta i straffarbete, drabbade kvinnor som sålde sex eller misstänktes sälja sex hårt.[1] Det räckte med att en kvinna rörde sig ensam utomhus efter mörkrets utbrott för att hon skulle misstänkas vara prostituerad och tillfångatas av polisen.[2]

De flesta som sålde sex på gatan var fattiga och hemlösa. I det tidiga 1900-talets Berghäll jobbade ett gäng kvinnor som kallades för "fjällrävarna vid Linjerna" som kändes igen på att de var hemlösa, smutsiga och klädda i trasor. De kvinnor som jobbade på bordeller hade det lite bättre ställt, och hade ofta tak över huvudet. I och med sexualbrottslagstiftningen 1889 blev dock bordelldrivande olagligt, vilket gjorde att allt fler började jobba på gatan eller i trappuppgångar.[4]

1847 upprättades en besiktningsbyrå i staden som utförde medicinska granskningar på kvinnor som sålde eller misstänktes sälja sex.[5] 1875-1908 var det lag på att alla som sålde eller misstänktes sälja sex skulle tvingas gå dit, och även om besiktningen officiellt avskaffades 1908 pågick den i någon mån ända fram till 1943.[1] Kvinnor som sålde eller misstänktes sälja sex registrerades hos myndigheterna och var skyldiga att gå på besiktning en gång i veckan. Om de inte hade någon könssjukdom fick de en grön besiktningsbok, som de sedan visade för sina kunder och för polisen. Vid uppkomsten av könssjukdom skickades patienten till Gumtäkts sjukhus för behandling.[5]

Speciellt syfilis var farligt att få eftersom den vid sekelskiftet ofta ledde till döden. Lunginflammation och tuberkulos tog också livet av många sexsäljande kvinnor. Abort var illegalt och därför ytterligare en vanlig dödsorsak bland prostituerade, då de abortmöjligheter som fanns tillgängliga ofta var farliga och ohygieniska. De kvinnor som beslöt att behålla de barn som deras kunder gjort dem gravida med fortsatte ofta att jobba under graviditeten. Många av barnen de födde dog dock som små på grund av de undermåliga förhållanden som de flesta prostituerade levde i.[1]

Prostitutionsdebatten[muokkaa | muokkaa wikitekstiä]

På 1880-talet började man för första gången debattera prostitution i offentligheten, och kvinnoorganisationer samt kyrkan frågade varför det endast var sexsäljarna och inte köparna som besiktigades. Båda parterna, inte endast kvinnan, var skyldiga till omoraliskt beteende, och likadan moral borde gälla för båda könen ansåg debattörerna. En mogen, modern man kunde kontrollera sina djuriska lustar menade kvinnorättskämparna, och behövde inte besöka prostituerade. Dessa aktivister utmanade den dåvarande synen på mäns sexualdrift som omättlig och okontrollerbar.[1]

Orsaken till att prostitution började debatteras kring sekelskiftet var dels på grund av att sexhandeln ökat i staden (mot slutet av 1800-talet sålde var hundrade helsingforsinvånare sex) samt att medborgarsamhället växte fram och det blev populärt för borgarklassens kvinnor att engagera sig i sociala frågor. Borgarkvinnorna hoppades kunna skydda arbetarklasskvinnorna (de flesta prostituerade kom från de lägre klasserna) från osedligt leverne. 1880 öppnades Emma Mäkinens skyddshem för utsatta kvinnor som det första av sitt slag i Helsingfors[1] Ofta var dessa skyddshem den enda möjligheten för kvinnor som ville ta sig ur prostitution eftersom fattigvården vägrade ta emot dem.[2] Orsaken till att kvinnor började sälja sex var oftast ekonomiska, och det var också ofta bristen på skyddsnät som höll dem kvar inom sexhandeln när de en gång börjat. Detta ville kvinnoaktivisterna ändra på, men ofta fördömde de kvinnorna som sålde sex och behandlade dem nedlåtande medan de hjälpte dem.[1]

Följder[muokkaa | muokkaa wikitekstiä]

Den livliga debatten under sekelskiftet ledde inte till några följder för sexköparna, som fick fortsätta obehindrat precis som innan. Prostituerade slutade dock ses som kriminella 1937, då förbudet mot skörlevnad avskaffades.[6] Det var m.a.o. nu lagligt att sälja sex och den förnedrande besiktningen hade så gott som upphört. Samhället övergick från att se kvinnor som sålde sex som kriminella syndare till att se dem som offer för psykisk sjukdom eller ogynnsamma omständigheter.[7] Under förbudslagstiden 1919-32 var prostitution vanligt, speciellt på lönnkrogar, men i övrigt sjönk andelen personer som sålde sex under första hälften av 1900-talet.[8]

Källor[muokkaa | muokkaa wikitekstiä]

  • Aspelin, Veronica, Öhman, Anna, "Bordeller och gatlöperskor", Hissapodden, oktober 2019.[1]
  • Hiidensalo, Anna, "Offentliga kvinnor i sekelskiftets Helsingfors", Kvinnornas Helsingfors, En kulturhistorisk guide, Biström, Anna, Paqvalén, Rita, Rask, Hedvig (red), Helsingfors 2011, s.220-225.
  • Järvinen, Margaretha, Fallna kvinnor, hållna kvinnor, Polisen och prostitutionen i Helsingfors åren 1965, 1975 och 1980-85, Åbo 1987.

Referenser[muokkaa | muokkaa wikitekstiä]

  1. 1,0 1,1 1,2 1,3 1,4 1,5 1,6 1,7 1,8 Aspelin & Öhman 2019.
  2. 2,0 2,1 2,2 Hiidensalo 2011, s. 223.
  3. Järvinen 1987, s. 9.
  4. Järvinen 1987, s. 10, 14.
  5. 5,0 5,1 Järvinen 1987, s. 8.
  6. Järvinen 1987, s. 16.
  7. Järvinen 1987, s. 36.
  8. Hiidensalo 2011, s. 224.