Helsingfors

Paikallishistoriawikistä
Siirry navigaatioon Siirry hakuun
Kjerrströms helsingforskarta från 1878.
Helsingfors stad, på finska Helsinki, grundades 1550 av Sveriges kung Gustav Vasa vid mynningen av Vanda å. Helsingfors fungerade som huvudstad i Storhertigdömet Finland 1812-1917 samt den självständiga republiken Finland sedan 1917.[1] Denna artikel är en bearbetad översättning av artikeln Helsinki.

Tavastländska och svenska bosättningar[muokkaa | muokkaa wikitekstiä]

Jordbruk har utövats i de nordöstra delarna av Helsingfors åtminstone sedan vikingatiden, ca 800-1000. Innan dess användes området som utmarker av människor som var bofasta utanför regionen. De många fiskeplatserna samt björk-, ängs- och åkerområdena i Helsingfors och Vanda har i tiderna använts av såväl lokalbor som av utanför regionen bosatta. De första människorna som rörde sig i dessa trakter härstammade troligen från Tavastland, och deras verksamhet i regionen fortsatte fram till 1300-talet. Gamla ortnamn såsom Taffuaste Holmen (1644, Degerö) och Tafwast Ängen (1760, Nordsjö) berättar om tavasternas inflytande.[2]

De första invånarna i Helsingforstrakten som bosatte sig här permanent var också från Tavastland. Forskning daterar denna permanenta bosättning antingen till början av 1000-talet eller till 900-talet, före svenskarnas ankomst. Dessa bosättningar är belägna i dagens Helsingfors och Vanda. En andra inflyttningsvåg skedde under perioden 1250-1400, då de gamla bosättningarna i Helsingfors expanderade. Invånare anlände till de nya bosättningarna inte bara från Tavastland utan även längre ifrån, och en betydande svensk inflyttning anses ha inletts under denna period. I cirka 100 år spred sig svenskarna norrut längs Vanda å, till exempel via Hertonäs till Grindbacka, Mellungsbacka, Västersundom, Gudstensby och Nordsjö. Svenskarna reste också Borgis fästning i dagens östra Helsingfors under denna tid.[3]

Den svenska bosättningen fortsatte längs Vanda å ända upp till Biskopsböle, och längs Kervo å till Helsingby och Dickursby. Redan på 1200-talet var den svenska expansionen i området kraftigare än den tavastländska. På 1300-talet expanderade svenska bosättningar till dagens Tölö och Munksnäs men i Dickursby var expansionen som störst. Vid 1400- och början av 1500-talet hade den svenska befolkningen redan spridit sig över ett väldigt stort område jämfört med tavasterna, som bara innehade områdets nordvästra hörn. Den finska befolkningen integrerades in den svenska befolkningen redan under medeltiden, och det finns tecken på detta i områdets ortnamn, eftersom vissa finska namn liknar de äldre svenska.[4] Helsingfors församling anses ha inrättats i slutet av 1300-talet.[5]

Svenska tiden[muokkaa | muokkaa wikitekstiä]

Gustav Vasa
Sveaborgs docka 1782.
Sveriges kung Gustav Vasa grundade år 1550 Helsingfors vid mynningen av Vanda å, vid Helsingeforsens (Vanda ås) strand. Borgare i städerna Raumo, Ulvsby, Borgå och Ekenäs beordrades att bosätta sig i den nya staden. Det var meningen att Helsingfors skulle bli en handelsstad som kunde utmana Reval (Tallinn), men när Reval 1561 hamnade under svenskt styre dämpades Helsingfors utveckling. År 1640 flyttades Helsingfors under ledning av Finlands generalguvernör Peter Brahe från Gammelstaden till Kronohagen.[6]

Mot slutet av 1600-talet drabbades Helsingfors av hungersnöd på grund av av missväxt, och som en följd av undernäring samt olika sjukdomsepidemier fördubblades dödligheten i staden under dessa år. Under det stora nordiska kriget förde flyktingar från Reval och Riga samt återvändande soldattrupper med sig pesten 1710. Denna epidemi dödade cirka hälften av stadens invånare. Förutom helsingforsare som fallit offer för pesten begravdes även cirka 500 övriga pestoffer på kyrkogården i Kampen. Lilla ofreden påverkade också Helsingfors. 1742-1743 fungerade staden som passage och övernattningsställe för den ryska armén. Efter kriget ansökte Helsingforsborna av kronan om ersättning för den skada som ockupationen orsakat.[7]

Helsingfors var en viktig utpost i Sveriges försvar mot Ryssland, men befästningen var svag. Staden brändes ner av svenskar som flydde från ryska trupper i slaget vid Helsingfors 1713.[8]

Länge var Helsingfors en liten stad i jämförelse med de stora europeiska städerna. Staden började dock växa avsevärt när Sverige mot slutet av 1740-talet inledde byggandet av den enorma fästningen Sveaborg utanför Helsingfors i syfte att försvara svenska riket från det allt mäktigare Ryssland. Uppförandet av Sveaborg, även känd som Nordens Gibraltar, gav ekonomisk tillväxt, nya jobb, en växande befolkning och en blomstrande handel åt Helsingfors.[1][9]

Ryska tiden[muokkaa | muokkaa wikitekstiä]

Stortorget: Engels ritning 1816
Som en följd av det finska kriget 1808-1809 ockuperades Helsingfors av ryssarna i mars 1808 och Sveaborg kapitulerade några månader senare. I slutet av samma år drabbades Helsingfors av en stor brand som förstörde särskilt de sydöstra och östra delarna av staden.[7] Finland blev en del av Ryssland 1809, började kallas storhertigdöme och 1812 ersatte Helsingfors Åbo som Finlands huvudstad . Orsaken till bytet av huvudstad var att den ryska kejsaren Alexander I ville flytta den finska huvudstaden längre bort från Sverige, närmare Sankt Petersburg.[10] I stadsplanen från 1812 planerade man att huvudtorget i staden skulle vara Senatstorget. I denna stadsplan återfinns planer över de viktigaste byggnaderna i den nya huvudstaden, såsom senaten, generalguvernörens officiella residens samt den lutherska huvudkyrkan (dagens domkyrka). Senatstorget och dess nya byggnader växte fram på det gamla Helsingfors stora torg, som ursprungligen innehållit en kyrka och ett rådhus.
Andreas Kockes planritning över staden, 1810.
Byggandet av Senatstorget inleddes under ledning av arkitekten C.L. Engel 1818. Det första som byggdes var en av huvudflyglarna till senaten, varpå resten av de planerade kontorsbyggnaderna i kvarteret snabbt följde. Engel ritade den nya lutherska kyrkan redan i slutet av 1810-talet, men katedralen började inte byggas förrän på 1830-talet. Kyrkan invigdes 1852. Den kallades till en början för Nikolajkyrkan efter den regerande ryska kejsaren Nikolaj I men efter självständigheten 1917 döptes den om till Storkyrkan. Byggnaden omvandlades till en katedral 1959 efter att Helsingfors stift grundats. Helsingfors historiska centrum runt katedralen är byggt i empirestil och förkroppsligar symmetrin och axialiteten hos klassicistisk stadskonst.[11]

På 1840-talet uppgick befolkningen till cirka 20 000 personer. Mot slutet av seklet började staden växa allt snabbare, särskilt efter industrialiseringen som inleddes på 1870-talet, och Helsingfors började likna en modern europeisk stad. För att möta behoven hos den kraftigt växande befolkningen planerades en expansion av staden.[12] I slutet av 1800-talet hade hela stadens udde blivit bebodd och expansionen bredde sig efter detta inåt landet. 1875 möttes stadens kommunfullmäktige för första gången. I början av 1900-talet beslutade fullmäktige om angelägenheter för de mer än 100 000 invånare Helsingfors då utgjordes av.[1]

I början av 1800-talet var de flesta helsingforsbor svensktalande, men utbyggningen av huvudstaden ledde till att finsktalande arbetskraft från landsbygden flyttade in. Den finskspråkiga befolkningen växte under seklet snabbare än den svensktalande befolkningen, och i slutet av 1800-talet hade mer än hälften av helsingforsborna finska som modersmål. År 1902 tillät stadsfullmäktige att finska användes i fullmäktige, och från och med 1906 måste alla dokument som rörde staden publiceras även på finska.[13]

Självständighetstiden[muokkaa | muokkaa wikitekstiä]

Tyska trupper i staden 1918
Finland blev självständigt i december 1917 och Helsingfors förblev huvudstad i den nya republiken.[1] På våren 1917 hade röda trupper och ordningsgarden för arbetare inrättats i staden, och några av dessa var involverade i att ockupera flera viktiga administrativa byggnader under generalstrejken i november 1917. De mest radikala av arbetaraktivisterna kom att utgöra kärnan i det röda garde som skapades den 26 januari 1918 och då ockuperade järnvägsstationen samt telegraf- och telefonväxeln. Den 28 januari ockuperade de senaten. De stötte inte på något nämnvärt motstånd, men stadsborna var förvirrade. Röda gardet satte upp affischer över stan för att meddela att revolutionen nu hade börjat. I Helsingfors bildades den röda revolutionära regeringen, en folkdelegation som leddes av Kullervo Manner. Målet för de röda garderna var att genomföra revolutionen efter erövrandet av viktiga administrativa byggnader, men den vita senaten som bildades i Vasa utmanade dem och inbördeskriget inleddes.[14]

I slutet av mars 1918 efter två månader av krig stod det klart att den vita sidan skulle segra. De vitas seger, som underlättades av hjälp från tyska trupper, betydde att folkdelegationen och röda gardets generalstab drog sig tillbaka från Helsingfors och flydde till Viborg. Den 10 april uppmanade tyskarna det röda Helsingfors att kapitulera, men staden nekade. Gatustrider inleddes i Helsingfors mellan de röda och de vita den 11 april. Vid eftermiddagen den 11 april hade de vita huvudstyrkorna avancerat genom Böle till Tölö, och fler tyska soldater anlände till Helsingfors via Skatudden. Framemot kvällen var staden i stort sett under de vitas och tyskarnas kontroll. De sista röda skotten avfyrades den 14 april 1918, då den tyska segerparaden hölls. Den vita segerparaden hölls i staden den 16 maj. Sveaborg gjordes om till koncentrationsläger för krigsfångar och ön fylldes med röda fångar, som mest uppemot 13 000 personer.[14]

Under andra världskriget bombade Sovjetunionen Helsingfors ett antal gånger, men bombardemangen orsakade en relativt liten förödelse. 1 500 bombflyg flög under kriget till Helsingfors och cirka 15 000 bomber släpptes över staden. Bara 5 procent av bomberna hamnade dock i själva staden. Omkring hundra hus förstördes och 150 invånare dödades.[1]

Kriget tvingade förorterna till samarbete med storstaden för att mer effektivt kunna möta den snabba befolkningstillväxtväxten i storstadsområdet. År 1946 infogades landsbygdskommunerna Hoplax, Åggelby och Brändö, Haga köping samt en betydande del av Helsinge församlingssocken i Helsingfors. Helsingfors fick därmed 51 000 nya invånare och stadsytan femdubblades.[1]

Helsingfors växer[muokkaa | muokkaa wikitekstiä]

Olympiastadion på frimärke från1952
Efter kriget inleddes i Helsingfors en livlig period av byggande, och fr.o.m. 1960-talet blev regionen ett exempel på snabb urbanisering. År 1965 hade Helsingfors en miljon invånare, och 1966 införlivades Nordsjö med staden. På 1970-och 1980-talen var stadsutvecklingen på topp, och en tät stadsstruktur skapades i Malm, Mosabacka och Parkstad. Ett nytt transportmedel introducerades 1982, då Helsingfors fick sin egen tunnelbana (metro). Projektet hade planerats sedan 1940-talet.[1]

Den demografiska strukturen i Helsingfors innerstad förändrades avsevärt mot slutet av 1900-talet. Så sent som på 1970-talet höll äldre människor till i centrum medan unga trivdes i förorterna. På 1990-talet förde en ny migrationsvåg till huvudstaden med sig nya, yngre invånare till centrum.[1]

År 1952 var Helsingfors värd för sommar-OS, vilket gav staden en plats på den internationella kartan. OSSE, konferensen för säkerhet och samarbete i Europa som hölls i Helsingfors 1975, bidrog också till att göra staden känd utomlands.[9] En internationell känsla är något som staden strävat efter, särskilt sedan 1990-talet, då Helsingfors investerade i image, vardagskomfort, levnadsstandard och logistik. Kultur blev en viktig strategi för staden, helt enligt den europeiska modellen, vilket bidrog till att Helsingfors utsågs till en av Europas kulturhuvudstäder år 2000.[1]

Källor[muokkaa | muokkaa wikitekstiä]

  • Aalto, Seppo. Kruununkaupunki - Vironniemen Helsinki 1640-1721, SKS 2015.
  • Heikkinen, Seppo. "Kaksi lukua Helsingin historiaa". Yle 2015, hämtad 06.10.2021.[1]
  • Helsingfors stad, "Helsingin historia", 05.02.2019, hämtad 05.10.2021.[2]
  • Helsingfors stads namnkommitté, "Helsingin kadunnimet". Helsingin kaupungin julkaisuja 24, 1992, hämtad 06.10.2021.
  • Kepsu, Saulo. Uuteen maahan: Helsingin ja Vantaan vanha asutus ja nimistö, SKS 2005.
  • Lindqvist, Mikko. "Helsingin historiaa" 2001, hämtad 06.10.2021.[3]
  • Museiverket, "Helsingin historian tärkeitä vuosia". Arkiverad 11.06.2011, hämtad 06.10.2021.[4]
  • Museiverket, "Senaatintori ympäristöineen", 22.12.2009, hämtad 06.10.2021.[5]
  • My Helsinki, "Helsingin historia pähkinänkuoressa", Helsingfors stad, hämtad 06.10.2021.[6]
  • Självständighet 100 - Finlands väg till självständighet, "Helsinki oli sisällissodassa punaisten pääkaupunki", Helsingin suomalainen klubi, 2020, hämtad 07.10.2021.[7]
  • Tarkiainen, Kari. Ruotsin itämaa. Svenska litteratursällskapet i Finland 2010.
  • Zetterberg, Seppo & Kallio, Veikko, Suomen historian Pikkujättiläinen, Porvoo, Helsinki & Juva 1987.

Referenser[muokkaa | muokkaa wikitekstiä]

  1. 1,0 1,1 1,2 1,3 1,4 1,5 1,6 1,7 1,8 Helsingfors stad 2019.
  2. Kepsu, Saulo 2005, s. 62.
  3. Kepsu, Saulo 2005, s. 215.
  4. Kepsu, Saulo 2005, s. 216-217.
  5. Tarkiainen, Kari 2010.
  6. Heikkinen, Seppo 2015.
  7. 7,0 7,1 Museiverket.
  8. Aalto, Seppo 2015, s. 484-503.
  9. 9,0 9,1 My Helsinki.
  10. Zetterberg, Seppo & Kallio, Veikko 1987.
  11. Museiverket 2009.
  12. Lindqvist, Mikko 2001.
  13. Helsingfors stads namnkommitté 1992, s.45-50.
  14. 14,0 14,1 Självständighet 100, 2020.