Fattigvården i det tidigmoderna Västnyland

Paikallishistoriawikistä
Siirry navigaatioon Siirry hakuun

Eftersom tiggeri var förbjudet enligt den lutherska kyrkan inrättades fr.o.m. 1600-talet olika reglerade former av stöd och nätverk för utblottade.[1]

Fattigkassor och rotegång[muokkaa | muokkaa wikitekstiä]

Varje socken hade sin egen fattigkassa, med vilka de bl.a. bekostade fattighus. Kassorna fick sina medel från bötesbelopp för sedlighets- och ordningsbrott samt avgifter i samband med sakrament som församlingsmedlemmarna betalade.[1]

På 1700-talet ersatte rotegången nästan helt fattigstugan som främsta fattigvårdsform. Rotegång innebar att fattiga människor tilldelades olika sysslor i sina hembyar. I Pojo infördes detta system 1729, i Ingå 1733, Lojo och Karislojo 1749 och i Tenala 1769. Varje rot bestod av flera olika hemman, som tillsammans ansvarade för ett fattighjon. I hela Snappertuna försörjde fattigrotesystemet 10 fattiga åt gången. En statlig förordning från 1763 krävde också att varje socken var skyldig att försörja sina fattiga. Lagen om hemortsrätt från 1788 betydde att fattighjonen även var tvugna att stanna i hemsocken och inte fick flytta bort, då man ville hindra att de skulle bli grannsocknen till last.[2]

När en fattig person dog utsågs ett nytt rotehjon i dess ställe. Mängden utblottade i en socken var ofta mer eller mindre konstant med undantag för under kristider. Ofta fanns det dock något fler fattiga än det fanns rotehjonsplatser i en socken.[3]

Källor[muokkaa | muokkaa wikitekstiä]

  • Rask, Henri, Snappertuna: en bygds hävder del 1: Forntid - 1809, Ekenäs 1991.

Referenser[muokkaa | muokkaa wikitekstiä]

  1. 1,0 1,1 Rask, Henri 1991, s. 533.
  2. Rask, Henri 1991, s. 533-535.
  3. Rask, Henri 1991, s. 535.