Förhistorisk och medeltida bosättning i Nyland

Paikallishistoriawikistä
Siirry navigaatioon Siirry hakuun
Denna artikel är en bearbetad översättning av artikeln Uudenmaan esihistoriallinen ja keskiaikainen asutus.
Borgbacken i Borgå år 2014.

Bakgrund[muokkaa | muokkaa wikitekstiä]

Det har inte hittas några arkeologiska fynd från 400-talet i Nyland, medan fynden i närliggande Tavastland och Egentliga Finland indikerar en permanent bosättning på de sistnämnda områdena under samma tid.[1] Den tidiga permanenta bosättningen Nyland har studerats med hjälp av kyrkogårdar och gravrester. Även om Nylands jordmån är mycket lik Tavastland och Egentliga Finland, har kyrkogårdsfynd från 900-1200 inte observerats i samma utsträckning. Möjliga anledningar till att Nyland har färre fynd kan vara att det kanske inte har funnits några permanenta bosättningar på området, eller att gravarna från denna tid helt enkelt inte hittats ännu. Olika begravningstekniker kan också ha bidragit till avsaknaden av kvarlevor. Bosättningarna i Karis från sen järnålder är möjligtvis de tidigaste bosättningarna i Nyland. Arkeologiska fynd från slutet av järnåldern och från hela medeltiden har hittats på detta område.[2]

Västra Nyland[muokkaa | muokkaa wikitekstiä]

De tidigaste tecknen på järnåldersbosättningar i området har återfunnits i Tenala socken. Invånarna, som beräknas ha uppgått till mellan 500 och 800 personer, var troligtvis finsktalande bönder. De anlade också en fornborg på ön Bonästräsk.[1]

Ett stort antal järnålderslämningar från 300-1000-talen, såsom gravar och fornborgar, har även hittats i Karis. Centrum för dessa bosättningsr verkar ha legat kring Läppträsket, vars invånare tros ha invandrat från Estland. Även om fynden efter 900-talet är få kan man med hjälp av fornborgar utröna att bosättningen pågått utan uppehåll fram till medeltiden. Grabbackas Borgberg, Haveråkersberget samt Sannäs Borgberg beräknas alla härstamma från järnåldern. Karislojos fornborgar Pöykäri och Uuspyöli anses också vara från denna tidsperiod.[1]

Lojo beräknas ha varit bebott redan innan vikingatiden. Ett exempel är byn Hiit som hade fast bosättning på 400-700-talen. Inga tecken på permanenta järnåldersboplatser har hittats i Ingå eller Sjundeå, men andra järnåldersfynd har dock hittats i området, såsom fornborget Skällberget i Tjusterby och offerstenen Backa. Kyrkslätt och Esbo, liksom Vihtis, Vanda och Helsingfors saknar tecken på fast bosättning från yngre järnåldern.[3]

Östra Nyland[muokkaa | muokkaa wikitekstiä]

Östra Nyland saknar bevis på förhistorisk bosättning, såsom kyrkogårdar eller begravningsplatser. Det beräknas dock att de tidigaste byggnadsarbetena vid fornborgen Borg i Borgå skulle ha ägt rum redan på 800-talet. Offerstenar, offergropar och en kyrkogård från tidig medeltid eller sen järnålder har även hittats i Askola.[3]

Fornborgar[muokkaa | muokkaa wikitekstiä]

Utöver fornborgarna från järnåldern har Nyland flera gamla borgar från medeltiden, bl.a. Junkarsborg i Karis, Slottsbacken i Grindbacka (Helsingfors) och Sibbesborg i Sibbo.[3] Ett antal ortnamn refererar till ytterligare fästningar och borgar i flera av Nylands socknar, även om inga arkeologiska fynd har gjorts som skulle bekräfta dessa borgars existens. De gamla borgarna i Karis, Sjundeå och Karislojo ses som bevis på att åtminstone västra Nyland har varit bebott sedan början av 1000-talet. Järnåldersfynd pekar på att de första människorna som bosatte sig permanent i Nyland härstammade från Sydvästra Finland, särskilt från Bjärnå och Salo i södra Tavastland, eller från Hollola-trakten nära Lahtis i Päijänne-Tavastland.[4]

Medeltida boplatser[muokkaa | muokkaa wikitekstiä]

De första källorna som nämner Nyland som en helhet är jordeböckerna från mitten av 1500-talet. Det äldsta bevarade dokumentet som nämner Nyland är dock S:t Olofslegenden i Snorre Sturlassons Heimskringla från slutet av 1100- eller början av 1200-talet.[5] Sägnen berättar hur den norska kungen Olof (995-1030) landsteg i Finland på en plats som kallades Herdala. Eventuellt står Herdala för byn Hirdal i Ingå. Danska reseberättelser från omkring 1250 beskriver en vikingarutt som passerade genom skärgården i västra Nyland. Ankarfästena vid Nylands kust i dessa berättelser har finska namn, såsom Hangethe, Cuminpe, Lowicsund, Karienkaskae, Juxarae, Horinsarae och Purkal. Motsvarande ankarfästen i Åbo skärgård och på Åland har svenska namn. De finska namnen tyder på att svensk bosättning eventuellt inte nådde Nyland innan 1100-talet. Man antar att den finskspråkiga befolkningen från byarna i inlandet givit namn åt ankarplatserna vid kusten.[6]

På 1300-talet figurerar nyländska socknar sällan i källorna, men under 1400-talet nämns de allt oftare. Namnet Nyland förekommer första gången 1326, och Nylandia strax innan. Detta har ansetts betyda att den del av de gamla provinserna Finland (nuvarande Egentliga Finland) och Tavastland som låg vid Finska vikens kust hade blivit en egen provins och uppfattades som en separat region. Namnen på många av de äldsta socknarna, som Kariis, Siundio, Heelsinga, Sibba, Lohia och Borga, återfinns för första gången i källor från 1300-talet, vilket tyder på att bosättningen var väletablerad i dessa områden då. De oftast nämnda socknarna är Tenala, Karis, Lojo och Borgå, vilket stöder teorin om att dessa utgör de äldsta bostadsområdena i Nyland. Mellan 1250 och 1300 fanns det cirka tusen hemman i västra Nyland och 300 i östra Nyland. I mitten av 1300-talet hade antalet ökat till cirka 1200 hemman i Västnyland och 800 i Östnyland. Enligt dessa siffror har västra Nylands tillväxt varit relativt jämn medan Östra Nyland vuxit snabbare på grund av invandring.[7]

Källor[muokkaa | muokkaa wikitekstiä]

  • Kepsu, Saulo. Uuteen maahan: Helsingin ja Vantaan vanha asutus ja nimistö, SKS, Helsinki 2005.
  • Nationalencyklopedin, "Heimskringla", webbversion, hämtad 11.10.2021.[1]

Viitteet[muokkaa | muokkaa wikitekstiä]

  1. 1,0 1,1 1,2 Kepsu, Saulo 2005, s.11.
  2. Kepsu, Saulo 2005, s. 13-14
  3. 3,0 3,1 3,2 Kepsu, Saulo 2005, s.12.
  4. Kepsu, Saulo 2005, s.13.
  5. "Heimskringla". Nationalencyklopedin.
  6. Kepsu, Saulo 2005, s.14-15.
  7. Kepsu, Saulo 2005, s.15-16.