Esbo

Paikallishistoriawikistä
Siirry navigaatioon Siirry hakuun
Karta över södra Esbo, sent 1800-tal.
Esbo (på finska Espoo) är en storstad vid Nylands kust belägen väster om Helsingfors. Namnet Esbo går tillbaka till 1400-talet och har sina rötter i byn Espaby i den västra delen av dagens Esbo. Nära byn flöt även Äspefloden (äspe är gammalsvenska för asp eller aspskog).[1] Denna text är en bearbetad översättning av artikeln Espoo.

Tidig historia[muokkaa | muokkaa wikitekstiä]

Med hjälp av stenåldersfynd såsom stenyxor och stenmejslar som hittats i Esboområdet har man daterat den första bosättningen till ca 5000 f.Kr. Bosättningen låg i de inre delarna av dagens Esbo och var troligen säsongsbetonad. Endast en tredjedel av Esbo stads nuvarande område var beläget över havet, vilket också förklarar varför bosättningarna låg så långt ifrån dagens kustlinje.[1]

Pilar, bågar och bitar av lerkrukor från den kamkeramiska stenåldersperioden har också hittats i Esbo. Bosättningens centrum låg under denna tid i Träskby, som var bebott under hela stenåldern. De yngsta stenåldersfynden i Esbo är en målning av en älg vid en strandklippa i Noux, samt flera små föremål, bl.a. en perforerad sten formad som ett hjorthuvud. Dessa fynd kan spåras tillbaka till Kiukauskulturen, som existerade för 3500-4000 år sedan.[1]

I Esbos södra delar återfinns jättekast och gravrösen från bronsåldern. Jättekast kan hittas bl.a. på berget Kokkovuori i Gäddvik, på Larsviks klippor samt i Otnäs. Däremot har få föremål från den tidiga järnåldern upptäckts i Esbo. Bland järnåldersfynden hittas ändå en begravningsplats i Grankulla samt en vapengömma i Mäkkylä. Artefakter från dessa områden består av bronssmycken, yxskaft och spjutspetsar. Esbo, liksom resten av Nylands kust, var utan permanent bosättning under de första århundradena e.Kr., och området fungerade i stället som utmarker för människor bosatta i närheten. Inte förrän på 1200-talet fick Esbo sin första permanenta bosättning i.o.m. att invandrare från dagens Sverige flyttade till området [1]

Herrgårdarnas socken[muokkaa | muokkaa wikitekstiä]

Esbo domkyrka
Esbo gård.
Esbo blev en egen socken efter att ha separerat från Kyrkslätt 1458. Stora strandvägen mellan Åbo och Viborg var viktig för utvecklingen av socknen. Bosättning växte fram runt vägen, och det finns fortfarande spår längs Strandvägen efter vägens medeltida krogsystem.

Esbo var en relativt välmående jordbruksinriktad socken under medeltiden, och på 1550-talet grundade Sveriges kung Gustav Vasa Esbo herrgård vid Stora Strandvägen i västra Esbo. Herrgården skulle fungera som en modellgård i området och kom att bli den största i socknen. Esbo herrgårds nuvarande karaktärsbyggnad härstammar från 1700-talet. Familjerna Horn, Wrede och Ramsay har i tur och ordning ägt gården.[2]

På 1600-talet hade omkring ett dussin herrgårdar uppförts i Esbo. Betydelsefulla herrgårdar från denna tid som fortfarande existerar idag är t.ex. Gumböle och Träskända gårdar. Träskända gård är speciellt känt som Aurora Karamzins hem under 1800-talet.[2]

Den gamla stenkyrkan i Esbo centrum, Esbo katedral, härstammar från medeltiden. Kyrkan byggdes ut i början av 1800-talet och är sedan dess korsformad. Kyrkans väggmålningar från upplysningens tidevarv upptäcktes i början av 1900-talet under ett lager av kalk i samband med en renovering. Under en annan renovering på 1980-talet upptäcktes kyrkans förmodade ursprungliga altare, liksom gamla gravar och pengar under golvet.[2]

1800-talet och industrialiseringen[muokkaa | muokkaa wikitekstiä]

I slutet av 1800-talet då Helsingfors växte blomstrade även Esbos herrgårdar, området industrialiserades och en villakultur utvecklades i socknen. De första fabrikerna i Esbo inledde sin verksamhet kring Esboviken under andra hälften av 1800-talet och tillverkade tegel. Tegelindustrin i Esbo gynnades av de många byggarbetsplatserna i Helsingfors. Bostadsområden för arbetarna bildades kring fabrikerna.[3]

En sågverksindustrin skapades också i Esbo, och även denna tjänade byggarbetsplatserna i Helsingfors. Andra tidiga industrier i Esbo var bagerier, en flaskglasfabrik, ett eldistributionsföretag och en torvkalkfabrik. Ångfartygstrafiken, som inleddes på 1860-talet, gynnade båda fabrikerna och gav upphov till villabebyggelser vid Esbo kust och i skärgården. Villorna byggdes av rika helsingforsare som ville tillbringa sina somrar på landsbygden. En av de mest kända av dessa villor är Eliel Saarinens nationalromantiska Villa Miniato vid Sököstranden från början av 1900-talet.[3]

1900-talet[muokkaa | muokkaa wikitekstiä]

Tågbanan mellan Böle och Karis som blev färdig i början av 1900-talet intensifierade trafiken mellan Helsingfors och Esbo. Linjen Helsingfors-Kyrkslätt elektrifierades på 1960-talet som den första i sitt slag i Finland.[3]
Tarvaspää.
I slutet av 1920-talet blev Grankulla, som tidigare hört till Esbo socken, en självständig köping. Albergaborna planerade också att lämna Esbo, men valde till sist att stanna kvar.[4]

Under första världskriget byggde ryska trupper befästningar i Helsingforsregionen. Arbetarna var ryssar, kineser, tatarer, kirgizer och finländare. Befästningsarbetet sträckte sig ända till de östra delarna av Esbo. Idag återstår skyttegravar, brandstationer och skyddsrum som minnen. Efter andra världskriget placerades många invandrare från Karelen och Porkkala i Esbo.[4]

På 1930-talet började en tät bebyggelse bildas i södra Esbo, och villaområdet Westend byggdes på 1940-talet för att tillgodose rika helsingforsbors behov. Under 1900-talet ändrades också språkförhållandena i Esbo. Tidigare hade Esbo varit svenskdominerat, men detta ändrades efter att många finskspråkiga flyttade till de nya bostadsområdena i södra Esbo.[4]

Konstnären Akseli Gallen-Kallelas ateljé från 1913, Tarvaspää, är belägen vid Bredvikens strand. Gallen-Kallela skapade själv husets bottenritningar i det i nationalromantisk stil byggda huset.[4]

Källor[muokkaa | muokkaa wikitekstiä]

  • Huovinen, Pentti & Kalevi Rikkinen. Finlandia: Otavan iso maammekirja. 1, Uusimaa, Helsinki 1983.

Referenser[muokkaa | muokkaa wikitekstiä]

  1. 1,0 1,1 1,2 1,3 Huovinen & Rikkinen 1983, s. 41.
  2. 2,0 2,1 2,2 Huovinen & Rikkinen 1983, s. 42-43.
  3. 3,0 3,1 3,2 Huovinen & Rikkinen 1983, s. 44.
  4. 4,0 4,1 4,2 4,3 Huovinen & Rikkinen 1983, s. 44-45.