Beställningshistorikcentralen rf.

Paikallishistoriawikistä
Siirry navigaatioon Siirry hakuun

Beställningshistorikcentralen (1933–2000 kallad Lokalhistoriska byrån) är en vetenskaplig organisation som utgörs av flera historievetenskapliga samfund. Beställningshistorikcentralen rf. bistår beställare och författare av historiska verk. Syftet är att höja den vetenskapliga nivån samt värdet av beställd forskning, och huvudverksamheten utgörs av projektrådgivning och vägledning samt vetenskaplig granskning av färdiga arbeten. Beställningshistorikcentralens medlemsorganisationer är Finska Historiska Samfundet r.f., Historiallinen yhdistys, Historian Ystäväin Liitto, Ekonomisk-historiska föreningen i Finland r.f, Työväen historian ja perinteen tutkimuksen seura, Genealogiska Samfundet i Finland samt Historiska föreningen. Föreningen är ideell.

Tidig verksamhet[muokkaa | muokkaa wikitekstiä]

Lokalhistorisk forskning har en lång historia. Den vetenskapliga forskningen kring lokalhistoria inleddes med att forska i städernas historier. Det första finländska lokalhistoriska vetenskapliga verket var Carl von Bonsdorffs Åbo stads historia under sjuttonde seklet (1889–1901). Verket följdes av J.W. Ruuths Björneborgs historia (1897) och Viborgs historia (1903–1906), Väinö Voionmaas Tampereen historia (1903–1910) om Tammerfors, samt Alma Söderhjelms Jakobstad (1907–1914) och Brahestad (1911). Dessa historiker var alla beställda verk.

Lokalhistorisk litteratur om landsbygden sammanställdes länge av lokalhistorieentusiaster. Den första vetenskapliga beställda studien var Sysmän pitäjän historia om Sysmä socken, publicerad 1925 och 1927 av Einar W. Juvelius. Debatten gick hög mellan historiker och lokalhistorieentusiaster, där historikerna kritiserade entusiasternas texter som ytliga och felaktiga och ville ersätta dem med vetenskapliga texter.

Lokalhistoriska byrån såg dagens ljus efter en diskussion i Historiallinen yhdistys 1932. Doktor (senare professor) Eino Jutikkala föreslog att ett forskningsinstitut som liknade Stads-och kommunhistoriska institutet vid Stockholms universitet skulle inrättas i Finland. Resurserna räckte inte till för ett så storskaligt projekt, men ett flertal historievetenskapliga föreningar grundade Lokalhistoriska byrån, som hade sitt första möte i januari 1933. Grundarna Historiallinen yhdistys, Finska Historiska Samfundet r.f samt Historian Ystäväin Liitto bjöd även in Finlands kyrkohistoriska samfund, som var medlem i föreningen fram till 2019. Föreningens första ordförande var professor Arvi Korhonen och sekreteraren magister (senare professor) Pentti Renvall.

TIll en början stod Historian Ystäväin Liitto för byråns kostnader. Resurserna förbättradesInkomsterna ökade 1936 när byrån började få statliga bidrag. Dessa bidrag, som byrån fick fram till 2013, garanterade forskningens kontinuitet. I takt med att verksamheten expanderade tog man även betalt för rådgivning samt manuskriptgranskning. Största delen av inkomsterna gick till granskarnas lön. Byrån har inte någon fast personal. Föreningens sekreterare har sedan 1933 då föreningen grundades jobbat deltid och fått lön.

Bakom grundandet av Lokalhistoriska byrån låg behovet av att producera vetenskaplig lokalhistoria. Syftet var att överföra producerandet av lokalhistoriska texter från entusiasternas händer till forskarnas och skapa en tydlig åtskillnad mellan lokalhistoriska beskrivningar och vetenskapliga studier i lokalhistoria. Antalet historieforskare ökade, men finansieringen för unga forskares arbete samt forskarutbildning var knapp och huvudsakligen beroende av tillfälliga bidrag. Forskare i lokalhistoria fick dock betalt för att skapa beställningsverk, och därmed säkrade de sin ekonomi, samtidigt som de fick en mångsidig inblick i att forska och tolka källor.

Huvudfokus för lokalhistorisk forskning låg ofta på den svenska tiden då Finland var en del av Sverige. Det första verket som publicerades under ledning av Lokalhistoriska byrån var Aimo Halilas verk Iitin historia vanhimmista ajoista 1860-luvulle om Itis historia, publicerad 1939. I samband med byrån utvecklade Eino Jutikkala i slutet av 1930 -talet en regionalhistorisk forskningsmodell som undersökte områden som tillhört samma socken eller varit del av samma ekonomiska områden tillsammans och först efter att socknen eller kommunerna blivit självständiga undersöktes områdena separat. Utgående från denna modell uppstod 1949 Längelmäveden seudun historia 1800-luvun alkupuolelle och efter det publicerade de kommuner som undersöktes i verket sina egna separata historiker. Denna modell tillämpades efter andra världskriget i flera olika lokalhistorieprojekt.

Forskningens omfattning[muokkaa | muokkaa wikitekstiä]

Vinter- och fortsättningskriget hindrade många lokalhistorieforskares arbete, och aktiviteten inom forskningsfältet var låg under första hälften av 1940-talet. Nytt liv i forskningen väckte lokalhistorieguiden Paikallishistoriallisen tutkimuksen opas som byrån publicerade 1945. Föremål från den delen av Karelen som övertagits av Sovjetunionen under kriget hade anlänt till Finland och användes i sockenhistoriker och biografier.

I början stod byråns rådgivande arbete för mer än hälften av de lokalhistoriska skrivprojekten i Finland. Efter kriget expanderade verksamheten till att omfatta mer än 80 procent av alla projekt på 1950-talet. Under 1960-talet noterade man att samtliga mer omfattande lokalhistoriska skrifter genomfördes med hjälp av byrån. Landskapshistorieforskning, som också pågick flitigt, utfördes dock ofta utan byråns stöd. Landskapshistorieforskningsrojektens författare har ändå ofta haft förtroendeuppdrag för Lokalhistoriska byrån. 1953 började man sammanställa statistik om alla finländska publicerade lokala historiker och byråns eventuella hand i projekten.

Publicerade verk
Publicerade verk Pågående projekt
1955 9 92
1960 11 94
1965 11 136
1970 9 151
1975 19 143
1980 15 152
1985 14 147
1990 19 145
1995 17 104
2000 16 94

Fram till 1990-talet berörde projekten som leddes av byrån främst kommunhistoria. Med tiden ändrade fokus till 1800- och 1900-talens historia. De första delarna av sockenhistorikerna slutade ofta antingen i början av ryska tiden eller med grundandet av kommunförvaltningen på 1860-talet. Uppföljarna upphör ofta vid andra världskrigets slut. På sistone har lokalhistoriker också rört sig närmare nutiden.

Under 2000-talet[muokkaa | muokkaa wikitekstiä]

Utöver socken- och kommunhistoriker började man vid sekelskiftet 19-2000 att forska i olika företags och föreningars historia. Vid millennieskiftet blev det aktuellt att ändra byråns namn och uppdatera reglerna. År 2000 döptes den om till till Tilaushistoriakeskus/ Beställningshistorikcentralen, men inga väsentliga ändringar gjordes i arbetsmetoderna. Så småningom anslöt sig fler historiska föreningar till byrån och tackvare dem har handledningen expanderat till att omfatta även ekonomisk historia och arbetarrörelsens historia. I början var föreningens officiella språk endast finska, varför handledningen för svenska projekt var ganska begränsad. År 2012 gick Historiska föreningen med i verksamheten.

Lokalhistoriska byrån tillhandahöll tidigt olika modeller för avtal mellan skribent och beställare, och dessa uppdaterades under årens lopp. Under 2000-talet reformerades de tidigare kontraktsmodellerna grundligare, och 2006 slutfördes de nya avtalsmodellerna; anställningsmodellen och affärsmodellen. Samtidigt utarbetades detaljerade instruktioner för kommissionärer och författare i boken Tilaushistorian laatiminen. Särskild vikt lades vid högkvalitativ och opartisk granskning av manuskript. Man insåg att såväl den vetenskapliga nivån som manuskriptets läsbarhet förbättras avsevärt under granskningsfasen, och ökat fokus på granskning har resulterat i högkvalitativa och väl ansedda historiskt verk.

Lokalhistoriska byrån hade tidigt kontakt med liknande organisationer i Norden. Sedan 1973 har lokala historiska seminarier hållits turvis i olika länder vart tredje år. Det senaste hölls i Helsingfors sommaren 2018. I Finland har utbildningstillfällen samt seminarier för författare och kommissionärer organiserats sedan 1950-talet, och idag hålls de allt oftare tillsammans med flera olika sammarbetspartners.

Ordförande och sektreterare för föreningen[muokkaa | muokkaa wikitekstiä]

Ordförande 1933-
Arvi Korhonen 1933–1934
Väinö Voionmaa 1935–1947
A. R. Cederberg 1947
Eino Jutikkala 1948–1953
Esko Aaltonen 1954–1958
Armas Luukko 1959–1964
Kauko Pirinen 1965–1968
Mauno Jokipii 1969–1972, 1975–1986
Päiviö Tommila 1972–1974
Pentti Virrankoski 1987–1990
Antero Heikkinen 1990–1994
Panu Pulma 1995–2000
Kari Teräs 2001–2007
Pirkko Leino-Kaukiainen 2008–2010
Esko Laine 2011–2016
Anu Lahtinen             2017–
Sekreterare
Pentti Renvall 1933–1935
Aulis Oja 1935–1938
Aimo Halila 1939–1940
Paavo Paavola 1941
Eino Jutikkala 1942
Armas Luukko 1943–1945
Kauko Pirinen 1946–1951
Mauno Jokipii 1952
Veijo Saloheimo 1953–1955
Pentti Virrankoski 1955–1964
Antero Penttilä 1964–1970
Veikko Litzen 1970–1971
Eljas Orrman 1971
Jussi Kuusanmäki 1973–1978
Marja Pohjola 1979–

Källor[muokkaa | muokkaa wikitekstiä]

Denna artikel är en bearbetad översättning av artikeln Tilaushistoriakeskus på Finlands lokalhistoriska wiki.

  • Ahtiainen, Pekka & Tervonen, Jukka (toim.), Kaikella on paikkansa: Uuden paikallishistorian suuntaviivoja, Tampere 2010.
  • Lokalhistoriska byråns arkiv.
  • Lokalhistoriska byrån (red), Paikallishistoriallisen tutkimuksen opas, Porvoo 1945.
  • Paloposki, Toivo J. & Penttilä, Antero (toim.) Paikallishistoria ja historiantutkimus Helsinki 1970.
  • Penttilä, Antero, Paikallishistoria tänään, Lokalhistoriska byrån, Helsinki 1968.
  • Tommila, Päiviö, Suomen historiankirjoitus: Tutkimuksen historia, Helsinki 1989.
  • Virrankoski, Pentti, Paikallishistoriallinen Toimisto 1933–1958. Historiallinen Aikakauskirja 1958:2, 74–83.