Ödehemman i Östnyland

Paikallishistoriawikistä
Siirry navigaatioon Siirry hakuun

Termen ödehemman (på finska autiotila) härstammar från den tidigmoderna tiden och beskriver ett skatteskyldigt hemman som inte kunde betala skatt till kronan.[1] Antalet ödehemman varierade stort; under stabila tider med lägre skattetryck och avsaknad av svåra missväxter var det relativt lågt, medan krig, hungersnöd eller höga skatter ökade antalet.[2]

Historia[muokkaa | muokkaa wikitekstiä]

Trots namnet kunde de ofta vara bebodda, särskilt då det var frågan om gårdar som nyligen blivit ödehemman. Hade ett hemman betecknats som öde i tio år eller mer var det dock sällan bebott. En bonde som övertog ett ödehemman beviljades några års skattefrihet (ofta 2-6 år) i utbyte.[3]

1576-1577 härjade ryska tatarer vid nyländska kusten och rövade bort spannmål, djur och lösöre. Detta ledde till att en mängd bönder inte lägre hade råd att betala skatt och i Sibbo, som var särskilt utsatt, ser vi hur antalet ödehemman ökar markant från 19 stycken år 1576 till 76 stycken 1577.[4]

Missväxt och ökat skattetryck (t.ex. p.g.a. krig) under tidigt 1600-tal ledde till att antalet ödehemman, som minskat mot slutet av 1500-talet, ökade igen. 1630 ser vi följande minskning då läget åter stabiliserats. Stora ofreden 1713-21 med den påföljande ryska ockupationen orsakade många ödehemman, men denna gång hämtade sig Östnyland relativt snabbt. Efter ockupationen återvände de som flytt och under slutet av 1720-talet var de flesta hemman åter bebodda.[5]

Källor[muokkaa | muokkaa wikitekstiä]

  • Kujava, Christer & Rantanen, Arja, Sibbo sockens historia fram till år 1868, band 1, Åbo 1994.
  • Svenska Litteratursällskapet, "Ödehemman", Förvaltningshistorisk ordbok, webbupplaga. Hämtad 04.10.2021.

Viitteet[muokkaa | muokkaa wikitekstiä]

  1. "Ödehemman". Förvaltningshistorisk ordbok.
  2. Kujava & Rantanen 1994, s. 102-104.
  3. Kujava & Rantanen 1994, s. 102-103.
  4. Kujava & Rantanen 1994, s. 104.
  5. Kujava & Rantanen 1994, s. 105-106.