Åggelby

Paikallishistoriawikistä
Siirry navigaatioon Siirry hakuun
En 1700-talsbod från Kottby gård är den äldsta kvarvarande byggnaden i Åggelby och är beläget på Djäknevägen 20.

Åggelby (på finska Oulunkylä) är en stadsdel och ett distrikt i Helsingfors som började utvecklas under sent 1800-tal efter att järnvägen från Helsingfors till Tavastehus, som går förbi Åggelby, byggdes.[1]

Tidig historia[muokkaa | muokkaa wikitekstiä]

1640 dyker Åggelby för första gången upp på en karta över Helsinge socken, då som en by vid namn Uggleby belägen mellan byarna Kottby och Baggböle i Helsinge socken. Åggelby var mellan 1550 och 1640 beläget bara några kilometer från den lilla staden Helsingfors, som grundades 1550 i nuvarande Gammelstaden, innan staden flyttades till Estnäset 1640.[2]

Under 1700-talet var Åggelby en av fem bosättningar eller byar längs med Vanda å tillsammans med Malm, Staffansby, Domarby och Gammelstad-Forsby. I väst gränsade Åggelby till Lill-Hoplax och Kårböle byar. När storskiftet infördes på 1760- och 70-talen samlade kronan in uppgifter om markerna och enligt dessa källor fanns det under denna tid fem stora gårdar i Åggelby; Mickels och Månsas gårdar som tillsammans utgjorde Åggelby herrgårds ägor, Jeppars (Nybondas) gård, Petas gård och Kottby enskilda skattehemman. Åggelby by var under denna tid större än stadsdelen Åggelby kom att bli på 1900-talet, och inkluderade även de områden som på 2000-talet utgör Månsas, Britas och Krämertskogs stadsdelar.[3]

Järnvägen anländer[muokkaa | muokkaa wikitekstiä]

Åggelby station 1907.
Åggelby station 2021.

Åggelby var länge en stillsam, glest befolkad by på landsbygden i Helsinge socken. När Finlands huvudstad och dess administration flyttades från Åbo till Helsingfors 1812 upplevde Helsinge socken ett ekonomiskt uppsving, vilket även Åggelby drog nytta av. Den stora förändringen skedde dock under andra hälften av 1800-talet. Finlands första järnväg, från Helsingfors till Tavastehus, byggdes på 1860-talet och gick förbi Åggelby. 1881 restes en tågstation i byn och ett villasamhälle kring järnvägen började växa fram.[4]

1886 inleddes lokaltågstrafiken och Åggelby befann sig plötsligt på under en halvtimmes resa från Helsingfors. Detta lockade många stadsbor ur medel- och överklassen som lockades av Åggelbys lugna läge, förmånliga tomtpriser och goda kommunikationer.[5] Den första villan som byggdes av f.d. stadsbor restes på 1870-talet av familjen Fazer. De nya villaägarna var inte bara finländare, utan även tyskar, ryssar och fransmän, och under det sena 1800-talet var Åggelby känt för sin internationella atmosfär dit speciellt ryssar reste om somrarna för att bada och koppla av. Invånarantalet (åretruntboende) växte från 154 år 1880 till 242 år 1900.[6]

Någon större inflyttning till Åggelby kunde dock inte skönjas förrän under det tidiga 1900-talet. 1910 kan så många som 1900 människor ha bott i Åggelby.[7] Fram till sekelskiftet beboddes byn nästan enbart av finlandssvenskar, men under 1900-talets första decennium flyttade ett antal finskspråkiga arbetare till byn. 1920 hade de blivit i majoritet och utgjorde 58% av Åggelbys befolkning, som tre år innan uppgått till ca 2400 personer.[8] 1922 fick byn officiellt även ett finskt namn, Oulunkylä, som länge använts i folkmun bland finsktalande.[9]

Från by till kommun till stadsdel[muokkaa | muokkaa wikitekstiä]

Åggelby herrgård sålde 1908 sina marker till Helsingfors, som nu ägde nästan hälften av Åggelbys yta. Under denna tid försökte Helsingfors köpa upp marker i Helsinge socken för att kontrollera framväxten av nya bostadsområden.[10] Åggelby förklarade sig självständigt från Helsinge socken och blev en egen kommun för att bättre kunna styra över sina egna angelägenheter, och för att slippa Helsinge sockens höga skatter.[11]

På 1930-talet var Åggelby såväl ett landsbygdssamhälle där man idkade jordbruk som ett borgerligt villasamhälle, och dessa kulturer levde sida vid sida. 1933 blev Tusbyleden, som delade Åggelby i två, färdigställd. De västra delarna av kommunen, Månsas, Britas och Krämertskog, började ses som en separat del av kommunen och kom 1946 när Åggelby blev en del av Helsingfors att bli självständiga stadsdelar.[12] Östra Åggelby, d.v.s. Dammen, Grindbacka och Grinddal, räknas fortfarande på 2000-talet som en del av Åggelby distrikt i Helsingfors, medan det före detta västra Åggelby är en del av Åggelby stadsdel, som i sin tur utgör Norra stordistriktet i Helsingfors tillsammans med stadsdelarna Baggböle och Domarby samt deras distrikt.[13]

Redan på 1930-talet hade man diskuterat huruvida Åggelby kommun skulle bli en del av det hastigt växande Helsingfors.[14] De närliggande byarna Kottby och Gumtäkt hade redan 1906 blivit en del av huvudstaden.[15] Andra världskriget kom i mellan, men 1946 blev Åggelby en del av Finlands största stad, som då hade en befolkning på 340 000 människor. Jämförelsevis bodde det 1940 kring 3800 personer i Åggelby.[16]

Nya vindar[muokkaa | muokkaa wikitekstiä]

Buss 550 vid Norrtäljevägen i Åggelby hösten 2021. Spårjokerns bana i Åggelby är så gott som färdig.

På 1950-talet byggdes vägnätet i villastaden om och nya centrala vägar, bl.a. Kullatorpsvägen och Ståthållarvägen, planerades. Höghus på 3-4 våningar växte fram och hotade den gamla villabebyggelsen.[17] Helsingfors invånarantal växte efter kriget med rasande fart och i många av stadens förstäder såsom Åggelby byggdes höghus för att råda bot på bostadsbristen. Under 1970-talet när dessa förorters stadsplaner uppdaterades ville man ofta riva allt gammalt för att ge plats för nya, större, byggnader, utan att inse de gamla byggnadernas värde. Så gick det också i Åggelby, och de allra flesta av de gamla sekelskiftesvillorna revs under andra hälften av 1900-talet.[18]

1975 grundades hembygdsföreningen Oulunkylä-Seura Oy i syfte att bevara områdets historia och de gamla villorna.[19] Åggelbys invånare hindrade bland annat rivningen av sällskapshuset Seurahuone, som idag är skyddat av Museiverket. Även järnvägsstationsbyggnaden är skyddad.[20] Åggelby herrgård, som låg invid Mickelsvägen, revs dock 1962.[21]

Köpcentret Ogeli färdigställdes 1987 och Åggelby stadsbibliotek som grundats 1946 flyttade in bredvid köpcentret. Åggelby ishall och motionscenter färdigställdes 1984 och intill Kottby station vid Tusbyleden byggdes på 1990- och 2000-talen affärslokaler, en Alko samt K-butiken Mustapekka. Servicen har med andra ord förbättrats, och i och med att jokerlinjen 550, som korsar Åggelby, började trafikera 2003 fick distriktet närmare kontakt såväl med östra Helsingfors som med västra Esbo. 2019 inleddes byggandet av den snabbspårväglinje som ska ersätta buss 550 på dess rutt, och 2021 pågick byggarbetet för fullt.

Källor[muokkaa | muokkaa wikitekstiä]

  • Kervanto Nevanlinna, Anja, Oulunkylä Åggelby, vanhan huvilakaupungin aikakerrostumat, Helsinki 2014.
  • Oulunkylä-Seura, "Seuran historiaa", 2021, hämtad 28.10.2021.[1]
  • Spårjokern, "Vad är Spårjokern?", Helsingfors stad, 2021, hämtad 28.10.2021.[2]
  • Tikkanen, Tea (toim.), Helsinki aluettain, Helsingfors områdesvis, Helsinki by District, Helsingfors stad, stadskansliet 2020.[3]
  • Vanhanen, "K-Supermarket Mustapekka uudistui paremmin palvelevaksi kaupankäyntiä keskeyttämättä", publicerad 25.01.2021, hämtad 28.10.2021.[4]

Referenser[muokkaa | muokkaa wikitekstiä]

  1. Kervanto Nevanlinna 2014, s.19.
  2. Kervanto Nevanlinna 2014, s.32-33.
  3. Kervanto Nevanlinna 2014, s.36.
  4. Kervanto Nevanlinna 2014, s.38-39.
  5. Kervanto Nevanlinna 2014, s.39-42.
  6. Kervanto Nevanlinna 2014, s.43-45.
  7. Kervanto Nevanlinna 2014, s.55, 59.
  8. Kervanto Nevanlinna 2014, s.63-64, 75.
  9. Kervanto Nevanlinna 2014, s.93.
  10. Kervanto Nevanlinna 2014, s.70-72.
  11. Kervanto Nevanlinna 2014, s.83-84.
  12. Kervanto Nevanlinna 2014, s.91, 94.
  13. Tikkanen 2020, s. 102, 118.
  14. Kervanto Nevanlinna 2014, s.102.
  15. Kervanto Nevanlinna 2014, s.62, 79.
  16. Kervanto Nevanlinna 2014, s.107.
  17. Kervanto Nevanlinna 2014, s.121, 237.
  18. Kervanto Nevanlinna 2014, s.19-21, 154.
  19. Oulunkylä-Seura 2021.
  20. Kervanto Nevanlinna 2014, s.191.
  21. Kervanto Nevanlinna 2014, s.155.