Lisää linkkejä

    Ingå

    Paikallishistoriawikistä
    Versio hetkellä 5. marraskuuta 2021 kello 14.10 – tehnyt Danifoug (keskustelu | muokkaukset) (→‎Ingå kommun)
    (ero) ← Vanhempi versio | Nykyinen versio (ero) | Uudempi versio → (ero)
    Ingå kyrka.
    Ingå (på finska Inkoo) är en kommun, före detta socken, i Västra Nyland. Namnet Ingå kan förmodligen härledas från det svenska mansnamnet Inge.[1]

    Tidig historia

    Under förhistorisk tid låg södra Ingå under vatten, och havsnivån var 15-20 meter högre än idag. Upp ytill 5 000 år gamla stenåldersbosättningar från den har upptäckts i Barösunds skärgård utanför Ingå.[2] Ett femtiotal gravkummel från bronsåldern återfinns också i trakten och tyder på att Ingåborna under bronsåldern hade kontakt med Sverige, då likadana gravkummel återfinns där.[3]
    Mural föreställandes dödsdansen i Ingå kyrka.
    1335 nämns Ingå för första gången i ett bevarat dokument. Det är frågan om ett brev där fogden Karl Näskonungsson säljer sina gods i Ingå, Pojo och Kyrkslätt till Padis kloster i Estland.[1] Godset i Ingå gick under namnet Storramsjö säteri och ägdes av munkarna i knappt hundra år innan hövitsmannen Tord Bonde tog över säteriet.[4]

    Ingå kyrkas äldsta delar härstammar från 1200-talet, och kyrkan är känd för sin medeltida målning föreställandes dödsdansen, ett motiv som förekom i 1300-talets Europa och föreställde dansande skelett.[5] Dödsdanserna symboliserade det universella i döden, det faktum att den drabbade alla.[6]

    Ingå socken

    1451 fanns det 14 stycken bol (byar som tillsammans bildade en skatteenhet) i Ingå socken. 1568 blev Ingå socken en del av Raseborgs grevskap tillsammans med Karis socken, Tötar bol i Lojo samt Ekenäs stad. Drygt 80 år senare, 1649, inkluderades även Pojo, Karislojo, Lojo samt Sjundeå socknar. Greveskapet indrogs av kronan 1681.[7]

    De allra flesta Ingåbor försörjde sig fram till andra hälften av 1900-talet på jordbruk eller fiske.[8] 1646 grundades ett järnbruk i Fagervik, vars glansdagar inföll efter stora ofredens slut 1721 fram till början av 1800-talet. [9]

    Ingås avlägsna läge gjorde att socknen sällan befann sig nära krigsskådeplatser, men pestvågen som 1710 drog fram över Nyland drabbade bygden hårt, och det påstås rentav att samtliga invånare vid Fagerviks bruk skulle ha avlidit som en följd av pesten.[10]

    Ingå kommun

    Ingå kommunvapen
    1866 delades Ingå socken upp i två kommuner; Ingå och Degerby kommun. Skiljsmässan varade fram till 1957, då Degerby återanslöt sig till Ingå.[11]

    1873 öppnades järnvägsbanan Hangö-Hyvinge för trafik, med järnvägsstationen i Svartå strax intill Ingå. 1903 inleddes järnvägstrafiken vid kustbanan Åbo-Karis-Helsingfors, och förde med sig tre järnvägsstationer i närheten av Ingå; stationen Ingå i byn Vars samt Täkter och Solberg.[12] De två sistnämnda av dessa tre är nedlagda och endast Sjundeå station, dit Y-tåget går, är i användning. [13]

    Största delen av Degerby hamnade på rysk mark då Sovjetunionen efter fortsättningskrigets slut 1944 ockuperade Porkkala med omnejd. Ingå fick tillbaka området tolv år senare, då Sovjetunionen lämnade området och gav Finland Porkkala tillbaka. [14]

    På 1960-talet började invånarantalet sjunka, och var nere i 3690 personer år 1968.[15] I början av 1970-talet lyckades Ingå dock vända trenden, på grund av att bygden industrialiserades och kyrkbyn urbaniserades.[16] 1970 anlade företaget Imatran Voima Oy ett ångkraftverk . År 1987 hade invånarantalet stigit till 4446 stycken.[17] 2020 bodde 5 321 människor i Ingå.[18]

    Andelen svenskspråkiga Ingåbor började sjunka under andra hälften av 1900-talet, och har minskat från 89% 1960[19] till 53,7% år 2015.[20]

    Källor

    • Cederlöf, Henrik, "Ingåbygden - land ur havet", Ingå 650 år, red. Carl Johan Fagerström, Fritz Bergdahl, Rafael Ingberg & Birgitta Johansson, Ingå 1988, s. 5-39.
    • Ekberg, Henrik, Ingå 675 år/vuotta , Ingå 2011.
    • Ekberg, Henrik, I borgens skugga, Västnyland från forntid till nutid, Karis 2006.
    • Grönvik, Lorenz, "Församling med tre kyrkor", Ingå 650 år, red. Carl Johan Fagerström, Fritz Bergdahl, Rafael Ingberg & Birgitta Johansson, Ingå 1988, s. 41-54.
    • Kommunförbundet, "Svensk- och tvåspråkiga kommuner, Bakgrundsinformation 2008–2017", 2017, hämtad 05.11.2021.[1]
    • Lindholm, Kaj, "Från sammanläggningshot till självtillit", Ingå 650 år, red. Carl Johan Fagerström, Fritz Bergdahl, Rafael Ingberg & Birgitta Johansson, Ingå 1988, s. 87-109.
    • Nordisk familjebok, "Dödsdans", upplaga 6, s. 1230, 1907. Hämtad 04.11.2021.[2]
    • Rask, Henri, Snappertuna: en bygds hävder del 1: Forntid - 1809, Ekenäs 1991.
    • Reseplaneraren, "Linje Y tidtabell", hämtad 05.11.2021.[3]
    • Statistikcentralen, "Språk efter kön kommunvis, 1990-2020", hämtad 05.11.2021. [4]

    Referenser

    1. ↑ 1,0 1,1 Cederlöf 1988, s. 9.
    2. ↑ Ekberg 2011, s. 13.
    3. ↑ Cederlöf 1988, s. 5-6.
    4. ↑ Cederlöf 1988, s. 11.
    5. ↑ Grönvik 1988, s. 41-43.
    6. ↑ Nordisk familjebok 1907.
    7. ↑ Rask 1991 s. 142-143.
    8. ↑ Cederlöf 1988, s. 33.
    9. ↑ Cederlöf 1988, s. 21.
    10. ↑ Ekberg 2006, s. 326.
    11. ↑ Cederlöf 1988, s. 25.
    12. ↑ Cederlöf 1988, s. 27-29.
    13. ↑ Reseplaneraren 2021.
    14. ↑ Cederlöf 1988, s. 35.
    15. ↑ Lindholm 1988, s.87.
    16. ↑ Lindholm 1988, s. 90.
    17. ↑ Lindholm 1988, s. 99.
    18. ↑ Statistikcentralen 2021.
    19. ↑ Lindholm 1988, s. 95.
    20. ↑ Kommunförbundet 2017.
    Noudettu kohteesta ”https://paikallishistoriawiki.miraheze.org/w/index.php?title=Ingå&oldid=1267”