Hitå gård
Hitå gård i Söderkulla, Sibbo har en över fyrahundraårig lång historia. Från och med 2001 huserar evenemansproducentbolaget Ph5 Productions Oy på herrgården.[1]
Tidig historia
Hitå enstaka hemman hade varit skattevrak sedan 1570-talet, vilket innebär att den dåvarande ägaren inte förmått betala skatt under tre eller flera års tid. Under 1580-talet tog andrelöjtnanten och fänriken Hans Hansson till Monikkala över och fick frälsefrihet (befrielse från att betala skatt) för hemmanet 1591. Hansson hade själv blivit adlad av kung Johan III sex år tidigare.[2] Dock blev hans tid som ägare för Hitå kort då ståthållare Mats Larsson Kruus tog över gården redan 1592[3].
1600-tal
Kruus fick av kung Karl IX stadsfästelse för frälsefrihet för Hitå gård år 1600. Några år senare anlade han en herrgård på Hitå. Efter hans död ärvde sonen Jesper Mattson Kruus, som senare blev riksskattmästare, Hitå. Han måste likt de tidigare ägarna kämpa för att få frälsefrihet för sitt hemman, och lyckades med detta 1618. Kruus ägde flera andra hemman i Sibbo och hade även marker i 28 andra socknar. Han avled 1622 varpå hans änka Brita de la Gardie tog över gården.[4]
Efter de la Gardies död 1645 tog sonen Lars Jespersson Kruus över, och 1656 ärvde hans dotter Anna Kruus Hitå från honom. Anna Kruus sålde dock samtliga av familjens besittningar i Sibbo åt sin svåger Fabian Wrede av Elimä år 1679, och gården förblev i hans ägo fram till 1712 då han dog.[5]
1700-tal
Fabian Wredes dotter Agneta Wrede ärvde Hitå av sin far 1712 men det är oklart huruvida hon någonsin bodde på herrgården. Stora ofreden inleddes 1713 och under kriget anföll de ryska trupperna Hitå och transporterade ett antal byggnader, bl.a. det nya karaktärshuset som anlagts 1702, till Helsingfors.[6] Agneta Wrede dog 1730 i Kimstad, Östergötland, och Hitå övergick i major Anders Lilliebrunns ägo.[7]
Efter Stora ofreden räckte det länge innan Hitås ägare återigen bodde på gården. Varken Lilliebrunn (som ägde Hitå 1730-38), Magnus Julius de la Gardie (1738-41), Hedvig Katarina Lillie (1741-45), Hedvig Katarina de la Gardie (1745-52 samt 1794-97), Fredrik Axel von Fersen (1752-1794) eller Knut von Troil (1797-1800) verkar ha bott på godset. Samtliga ägare hörde till den svenska högadeln, ägde flera andra gårdar, och spenderade sin tid i Västra rikshalvan (dagens Sverige).[8]
Inte förrän paret Johan Magnus Blomstedt och Anna Lovisa Taube köpte Hitå av von Troil år 1800 och lät uppföra en ny huvudbyggnad kan man med säkerhet belägga att gårdens ägare bodde på Hitås marker.[8]
Modern tid
Efter att Blomstedt dött 1807 sålde Taube 1810 gården till Carl Henrik Adlercreutz. Adlercreutz överlät dock genast gården åt sin svåger Herman Henrik Wärnhjelm, som i 20 år ägde Hitå. Efter honom ägde syskonen Johan Robert Holmberg (1830) och Charlotta Holmberg (1831-39) i tur och ordning hemmanet.[9]
1839 kom Hitå i adelsmannen Carl Magnus Gripenbergs ägo. Gripenberg var Charlotta Holmbergs make och hann äga gården i tre år innan han sålde den vidare. Köpmannen Gustav Stolpe tog över 1842, men eftersom han inte var adlig kunde han inte vara gårdens ägare på pappret. Han kringgick dock lagen genom att sälja gården till adelsmannen Erik Johan von Kraemer men höll gården i pant för köpesumman. 1864 upphörde lagen om adels ensamrätt till säterier, och Stolpes ättlingar ägde gården fram till slutet av 1800-talet.[10]
Källor
- Kujava, Christer & Rantanen, Arja, Sibbo sockens historia fram till år 1868, band 1, Åbo 1994.
- Samuelson, Jan, "Agneta Wrede", Svenskt kvinnobiografiskt lexikon, hämtad 01.10.2021.
- Svenskt biografiskt lexikon, "Kruus, släkter", hämtad 01.10.2021.
- Taloussanomat, "Ph5 Productions Oy", hämtad 01.10.2021.
Referenser
- ↑ "PH5 Productions Oy". Taloussanomat.
- ↑ "Hans Hansson till Monikkala".
- ↑ "Kruus, släkter". Svenskt biografiskt lexikon.
- ↑ Kujava & Rantanen 1994, s.156.
- ↑ Kujava & Rantanen 1994, s.156-157.
- ↑ Kujava & Rantanen 1994, s. 157, 212.
- ↑ "Agneta Wrede". Svenskt kvinnobiografiskt lexikon.
- ↑ 8,0 8,1 Kujava & Rantanen 1994, s 213-214.
- ↑ Kujava & Rantanen 1994, s 213.
- ↑ Kujava & Rantanen 1994, s 214.