Fiskars bruk

Fiskars järnbruk grundades 1649 och är beläget Pojo, Västra Nyland. Idag fungerar bruket som ett center för konstnärer och formgivare.[1] Företaget Fiskars Oyj Abp, som har sina rötter i brukets verksamhet, är det äldsta fortfarande aktiva företaget i Finland.[2]

Bruket grundasMuokkaa

 
Fiskars bruk.
Utbrytning av järnmalm och bruksdrift hade pågått i området redan under 1540-talet. Finlands första järnbruk grundades 1616 i det närbelägna Svartå.[3] Brukets grundare Peter Thorwöste, en holländsk affärsman från Åbo, hade fått Svartå och Antskogs järnbruk i sin ägo under andra hälften av 1640-talet, men ingetdera bruk ansåg han vara lämpligt för det manufakturverk för järn som han ville anlägga. Han ansökte om och fick av drottning Kristinas tillstånd att anlägga masugn, hammarverk och manufaktursmedja på Fiskars hemmans marker 1649.[4][5]

Bruket tillverkade bland annat spik, tråd, knivar, hackor, järnbeslagna hjul, grytor och stekpannor.[6] Största delen av arbetskraften bestod till en början av tyska och vallonska män. 1656 hade Fiskars och Antskog tillsammans 54 arbetare, varav 14 av dem arbetade på Fiskars. Jordbrukarna som bodde på området som utgjort det gamla Fiskars hemman blev befriade från soldattjänst i utbyte mot att de utförde 1-2 dagsverken i veckan för brukspatronen på Fiskars.[7]

16-1700-talenMuokkaa

Efter att Thorwöste dött tog hans son Johan Thorwöste över och drev bruket i 50 år. Under Karl XI:s reduktion under slutet av 1600-talet intogs bruket av kronan, men Johan Thorwöste fick strax tillbaka det. Bruket hade stora ekonomiska svårigheter vid sekelskiftet 16-1700, vilket förvärrades av den ryska invasionen under stora ofreden, då bruket skövlades helt.[8] Verksamheten kom inte igång ingen förrän 1731, då priset på järn steg. En ny masugn inrättades 1737 och på 1750-talet upptäcktes kopparfyndigheter på området, vilket ledde till att Fiskars främst fokuserade på koppartillverkning under andra hälften av 1700-talet. Under denna tid fanns det begränsningar på hur mycket ett bruk fick producera, och ju mer koppartillverkning som pågick, desto färre järnföremål fick smidas.[9]

Under 1700-talet importerades nya arbetare främst från dagens Sverige.[10] Även brukets ägare under 1700-talet tenderade att härstamma från denna del av landet. Bruket bytte ofta ägare under denna tid, t.ex. ägdes det av den skotsk-svensk affärsmannen John Montgomery 1731-52[11], och 1783-1809 av den svenska bruksägaren Bengt Magnus Björkman.[12]

Bruket utvecklasMuokkaa

 
Fiskars herrgård.
1822 köpte den finländska affärsmannen Johan von Julin Fiskars bruk av Bengt Magnus Björkmans son Ludvig Björkman och inledde en era av innovationer på bruket. Han utvecklade industriverksamheten, lantbruket och skogsskötseln. Finlands första finsmedja och mekaniska verkstad anlades även på bruket under hans tid, och 1844 blev Fiskars det näst största företaget i Finland efter Finlayson.[13][14] Vidare fullbordade von Julin karaktärsbyggnaden på 1820-talet, uppförde nya arbetarbostäder, och grundande en skola och ett sjukhus på området.[15]

På 1800-talet inleddes arbetsdagen på den mekaniska verkstaden halv sex på morgonen och avslutades kvart över sju på kvällen, förutom på lördagarna då arbetet slutade halv sex på kvällen. Söndag var arbetarnas enda lediga dag. Valsarna vid valsverksugnarna var ofta minderåriga pojkar som började arbeta vid ugnarna som sjuåringar och jobbade tolv timmar om dagen sex dagar i veckan. Torparna och dagsverkarna på Fiskars arbetade från fyra på morgonen till åtta på kvällen sommartid och från fyra på morgonen till mörkrets inbrott vintertid.[16]

von Julin dog 1853 och bruket råkade strax efter detta i ekonomiska svårigheter. Falska Fiskarskopior cirkulerade under 1860- och 70-talen vilket påverkade brukets finanser. Under andra hälften av 1800-talet var konkurrensen hård mellan järnbruken i södra Finland och tre av de fyra största bruken gick i konkurs mellan 1857 och 1865.[17] Fiskars överlevde dock de tumulta tiderna, delvis tackvare inkomsterna från brukets jordbruk och skogar. Även om stål fortfarande var Fiskars viktigaste produkt, stod jord- och skogsbruket för 20% av inkomsterna på 1890-talet, och för hela 90% av inkomsterna vid sekelskiftet.[18]

På 1870-talet, då Fiskars var svårt skuldsatt, erbjöds bruket till ett flertal spekulanter, men ingen visade intresse för det. Problemet löstes genom att man grundade Fiskars aktiebolag 1883.[19] 1884-1906 leddes aktiebolaget av von Julins son Albert von Julin.[20] 1915 registrerades Fiskars på börsen.[2]

I modern tidMuokkaa

 
Fiskars universalsax.
Priset på stål rasade kring sekelskiftet och järnbruk var inte längre lika lönsamma. Under första världskriget gick priserna tillfälligt upp och Fiskars bidrog med krigsmateriel, men efter kriget tampades företaget med flera utmaningar. En del av personalen som kämpat på den röda sidan i inbördeskriget 1918 satt nu i fångläger, och Fiskars ägare försökte få ut några av sina anställda därifrån. 20-talets ekonomiska depression drabbade även bruket och i början av 30-talet hade Fiskars stora skulder. Dessa minskade dock genom ett stort obligationslån som företaget tog 1934.[21]

Efter andra världskriget genomgick Fiskars sin största förändring hittills. Järnproduktion var utmanande p.g.a. brist på råvaror, dyra energikällor och allt högre löner för arbetarna. Företaget nappade på den nya trenden om diversifiering, där företag uppmanades satsa på många olika sorters produkter och inte ha alla ägg i samma korg.[22] På 1960-talet började Fiskars tillverka industrielektronik, mikrovågsugnar, hushållsapparater och de berömda orange saxarna. Tillverkningen av järn avslutades på bruket 1969.[23]

Sedan dess har det publika aktiebolaget Fiskars vuxit till ett globalt företag som tillverkar en mängd produkter för hem, trädgårdar och friluftsliv.[24]

Från och med slutet av 1900-talet har byn kring det nedlagda bruket fungerat som turistmål och som residens för ett hundratal personer, främst konstnärer och formgivare samt deras familjer.[1] Fiskars hembygdsförening, som skapades 1940 på initiativ av brukets kontorist Laura Holmström samt barnmorskan Gerda Gers i syfte att bevara brukets historia, driver ett museum på området. Föreningen fick 1942 tillgång till Hammarbackens hus på bruksområdet och museet invigdes 1949 då det gått 300 år sedan bruket grundats.[25] År 2020 ägdes museet fortfarande av hembygdsföreningen, men museets verksamhet sköttes av yrkeskunniga inom museibranschen.[26]

KällorMuokkaa

  • Carlson, C.E, Fiskars 150, Helsingfors 1999.
  • Fiskars Group, "Hem", hämtad 18.10.2021.[1]
  • Fiskars Museum, "Om oss, Fiskars hembygds­förening", 2020, hämtad 19.10.2021.[2]
  • Fiskars Village, "Livet i bruket", hämtad 18.10.2021.[3]
  • Fiskars Village, "Tietoja kävijälle", hämtad 18.10.2021.[4]
  • Hänninen, Kari, "Fiskars täyttää 360 vuotta", Kauppalehti, 30.09.2009, hämtad 18.10.2021.[5]
  • Matvejew, Irina, Fiskars - vår hembygd, hembygsbok och museibeskrivning, Ekenäs 1949.
  • Nordisk familjebok, "Fiskars", 1908.[6]
  • Nordisk familjebok, "Thorwöst, Peter", andra upplagan, 1919.[7]
  • Svenska män och kvinnor, "Montgomery, John", 1842-48, hämtad 18.10.2021.[8]
  • Wikipedia, "Bengt Magnus Björkman", 04.04.2021, hämtad 18.10.2021.[9]
  • Visit Raseborg, "Fiskars bruk", hämtad 18.10.2021.[10]

ReferenserMuokkaa

  1. 1,0 1,1 Fiskars Village 2021.
  2. 2,0 2,1 Hänninen 2009.
  3. Matvejew 1949, s. 11.
  4. Matvejew 1949, s. 13.
  5. Nordisk familjebok 1919.
  6. Visit Raseborg 2021.
  7. Matvejew 1949, s. 15-16.
  8. Matvejew 1949, s. 14-15.
  9. Matvejew 1949, s. 16-19.
  10. Matvejew 1949, s. 20-21.
  11. Svenska män och kvinnor 1842-48.
  12. Wikipedia 2021.
  13. Carlson 1999, s. 116.
  14. Visit Raseborg 2021.
  15. Matvejew 1949, s. 34.
  16. Matvejew 1949, s. 40-42.
  17. Carlson 1999, s. 109.
  18. Carlson 1999, s. 127-128.
  19. Matvejew 1949, s. 30.
  20. Nordisk familjebok 1908.
  21. Carlson 1999, s. 128, 137, 146.
  22. Carlson 1999, s. 168.
  23. Carlson 1999, s. 170, 175.
  24. Fiskars Group 2021.
  25. Matvejew 1949, s. 53-54.
  26. Fiskars Museum 2020.