Ödehemman i Östnyland

Termen ödehemman (på finska autiotila) härstammar från den tidigmoderna tiden och beskriver ett skatteskyldigt hemman som inte kunde betala skatt till kronan. Antalet ödehemman varierade stort; under stabila tider med lägre skattetryck och avsaknad av svåra missväxter var det relativt lågt, medan krig, hungersnöd eller höga skatter ökade antalet.

Historia

Trots namnet kunde de ofta vara bebodda, särskilt då det var frågan om gårdar som nyligen blivit ödehemman. Hade ett hemman betecknats som öde i tio år eller mer var det dock sällan bebott. En bonde som övertog ett ödehemman beviljades några års skattefrihet (ofta 2-6 år) i utbyte.

1576-1577 härjade ryska tatarer vid nyländska kusten och rövade bort spannmål, djur och lösöre. Detta ledde till att en mängd bönder inte lägre hade råd att betala skatt och i Sibbo, som var särskilt utsatt, ser vi hur antalet ödehemman ökar markant från 19 stycken år 1576 till 76 stycken 1577.

Missväxt och ökat skattetryck (t.ex. p.g.a. krig) under tidigt 1600-tal ledde till att antalet ödehemman, som minskat mot slutet av 1500-talet, ökade igen. 1630 ser vi följande minskning då läget åter stabiliserats. Stora ofreden 1713-21 med den påföljande ryska ockupationen orsakade många ödehemman, men denna gång hämtade sig Östnyland relativt snabbt. Efter ockupationen återvände de som flytt och under slutet av 1720-talet var de flesta hemman åter bebodda.

Källor

• Kujava, Christer & Rantanen, Arja, Sibbo sockens historia fram till år 1868, band 1, Åbo 1994.
• Svenska Litteratursällskapet, "Ödehemman", Förvaltningshistorisk ordbok, webbupplaga. Hämtad 04.10.2021.